Livets moder

Det pågår en revolution på vår jord. Den syns tydligt på vissa platser, medan den sakta pyr fram på andra. Det är det feminina som reser sig. Det feminina som varit förtryckt i så många år på vår jord. Tiden är inne nu. Inget kan hålla tillbaka den mullrande vulkanen som är redo att släppa fram sin kraft.

Många försöker hålla tillbaka utbrottet. Världen styrs av en mängd män som inte vill något hellre än att få vulkanen att slockna. Som vill ha kvar sin makt och alla de fördelar de roffat till sig genom årtusenden. Makt som de bland annat plockat till sig genom religioner som bannlyst det gudomligt feminina. Religioner som fått oss kvinnor att gömma vår kraft så långt inom oss själva att vi glömt bort att den någonsin har funnits. Som fått oss kvinnor att tysta våra röster tills vi glömt bort den visdom vi alla har i våra hjärtan. Som fått oss kvinnor att tro att vår känslighet är vår svaghet istället för vår styrka. Tiden är inne nu för att släppa fram vår kraft, visdom och kärlek. Världen behöver oss. Det är det gudomligt feminina som kommer att vända utvecklingen på vår jord.

I mina tidigare blogginlägg Det gudomligt feminina och Gudinnan berättar jag om en del av mina upplevelser med det gudomligt feminina. Nu går jag ett steg djupare, för med tiden har jag lärt mig att sanningen blir djupare och djupare ju längre in i oss själva vi gräver. Jag ser det så tydligt i de kanaliseringar jag gjort de senaste tio åren med vårt innersta. Den första tiden sa rösten till mig att den är ”jag och alla andra”. Snart började den använda ord som alltet, universum, livet, källan. Med tiden började rösten kalla sig gud. Gud är ett ord jag själv haft svårt att använda under lång tid. Dels på grund av min ateistiska uppfostran, dels för alla de negativa associationer många har till detta ord på grund av allt ont som människor har gjort i guds namn. Med tiden har jag emellertid försonats med detta ord och använder det numera då och då. På senare år har dock rösten mer och mer börjat kalla sig gudinnan. Alla dessa ord står för det gudomliga vi alla har inom oss och som flödar genom allt, men varje ord ger en djupare bild av sanningen. En annan synvinkel. Ett annat sätt att se på livet. Gudinnan öppnade dörren till en ny värld för mig, eller snarare till en mycket, mycket gammal värld.

Nyligen sökte jag igenom de texter jag skrivit och kanaliserat under de senaste tio åren, för att se när jag började få information om det gudomligt feminina och gudinnan. Jag såg då att 2011 var det år då dessa ord började komma mer och mer. Det var det år då jag gång på gång, både från mitt inre och från människor som kom i min väg, fick höra att jag är här för att sprida det gudomligt feminina och förenas med min inre gudinna. Det var det år då Maria Magdalena och Jesus kom till mig under en shamankurs och berättade att de är mina andliga föräldrar. Snart anslöt sig Moder Maria sig dem. Det var en stor utmaning för mig att börja tro på dem och ta dem till mitt hjärta, men när jag väl öppnat mitt hjärta för dem blev de mina lärare, och jag har lärt mig så mycket om det gudomligt feminina genom dem. Numera är de vid min sida i mitt arbete.

2013 var det dags för nästa stora steg. Jag blev vägledd till en halvårslång kanaliseringskurs med en mystiker från England. En kurs som förändrade mitt liv på fler sätt än jag kan beskriva med ord. Under denna kurs fokuserade vi på att mer och mer på att integrera vår inre gudomlighet i vår kropp och i våra liv. Jag hade vid denna tidpunkt kanaliserat i fem år, men mestadels skriftligen, och många gånger kände jag mig mest som en mottagare av all information som kom till mig. När jag mediterade hade jag däremot många djupa och livsomvälvande upplevelser. Under kursens gång började jag kanalisera muntligen, och det gjorde hela skillnaden – det blev ett större upplevelse att kanalisera när jag var i ett meditativt tillstånd och kände den gudomliga närvaron inom mig. Dessutom var det lättare för mig att kanalisera i mitt vardagsliv när jag bara kunde ta upp min mobil och spela in när jag kände en kanalisering bubbla upp inom mig. Under kursens gång förenades jag mer och mer med min inre gudomlighet som jag gång på gång fick höra är gudinnan Sofia. Jag läste om gudinnan Sofia på internet, men det jag läste där stämde inte alls överens med det jag fick till mig från mitt innersta. Jag tog det hela med en nypa salt. Dessutom kände jag mig inte precis som en gudinna…

Sommaren 2013 var magiskt. Jag var med min sambo och våra barn var på Kreta. Vår blivande sons själ höll på att flytta in i min livmoder, och jag kände en djup kontakt med det gudomligt feminina inom mig (jag berättar mer om vår son i Vår längtan till jorden). En kväll stod jag där på Kreta i fullmånens sken och skickade healing. Jag blickade upp på månen och fylldes av hennes skönhet, och jag kände att jag stått i fullmånens sken och skickat healing så många gånger förr. I den stunden kände jag för första gången att jag var mig själv fullt ut, och det var ett ögonblick av uppvaknande för mig. Några av dagarna hyrde vi bil och åkte runt på Kreta. En av dagarna fick jag till mig att vi skulle besöka ett gammalt tempel i Festos på södra Kreta. Där fanns nästan bara ruiner kvar, men vi hann inte mer än komma dit förrän minnena slog emot mig. Jag kände så tydligt att jag varit där förut. När jag slöt mina ögon kunde jag se hur jag stod där för tusentals år sedan. Hur jag och mina systrar stod i en ring och höll varandra i händerna. Hur vi bad till gudinnan – till gudinnan inom oss och till gudinnan som strömmar genom allt. Jag mindes hur vi dansade och sjöng och mediterade och helade. Hur vi vördade moder jord. Jag kände mig hemma igen, på min plats på jorden. När minnena strömmat genom mig kom gudinnan Isis till mig och började tala:

En gång avgudades gudinnan här. Fruktbarhetens gudinna. Kärlekens gudinna. Vi avgudade det feminina, naturen, och tittade ut över de bördiga slätterna… Bergen… Havet, där gudinnan en gång steg upp… Här levde vi länge, länge, innan patriarkatet kom över och skrev om historien. Men tiden har kommit nu att släppa fram det feminina igen. Bejaka det kvinnliga. Kärleken. När du står på de här stenarna så känner du de feminina energierna strömma upp genom dig. Känn kvinnligheten genom dig… Genom många årtusenden…. På andra planeter… Det gick lite snett på jorden, men det är inte för sent än. Ni kan fortfarande rädda moder jord. Genom kärlek och det feminina. Låt de feminina energierna fylla dig hela vägen upp, och njut…

Isis fortsatte att tala, men nu var det som om hela systerskapet talade genom henne:

Välkommen till gudinnorna. Vi som stöder det feminina. Vi som arbetar för det feminina. Är det feminina. Det mjuka, sköra, men samtidigt så starka. Det som skapar liv. Det som skapar hopp. Det som skapar njutning i livet. På alla plan, i alla dimensioner. Så ta emot det femininas gåva. Se den hos dig själv. Älska den hos dig själv. När du ser den i dig själv, ser du den även omkring dig. Då ser du skönheten i allt omkring dig. Överallt. Hos alla. Hos allting. Så njut av allt omkring dig. Skänk njutning åt allt omkring dig. Var glad för allting omkring dig. Var tacksam för allt omkring dig. Andas in det sköna. Se dig omkring…

Och jag såg omkring mig… Allt det vackra, allt det sköna. Allt det som vi så ofta springer förbi. Energierna som strömmade in i mig var otroligt starka, men ändå mjuka. Nu kan jag se hur denna upplevelse var en initiering till det systerskap jag tillhör, men det förstod jag inte då. Idag kan jag även se hur denna upplevelse var grunden för de gudinnecirklar jag numera håller i.

Innan vi åkte från templet var vi inne i en souvenirbutik, och då såg jag en rund lerplatta med mängder av tecken i cirklar. Det var något bekant med den, och jag kände att jag måste ha den med mig hem. Än idag står den bredvid min säng. Efteråt läste jag om originalet till denna lerplatta. Det är flera tusen år gammalt och hittades i Festos för hundra år sedan. När vi var på Kreta var det ännu ingen som lyckats tyda vad det står på lerplattan. Nu när jag skriver denna text sökte jag på internet om de kommit fram till något än, och jag hittade att en forskare kommit fram till att det är en bön till gudinnan. Jag är inte förvånad över hans upptäckt, med tanke på mina upplevelser där. Det han kommit fram till har dock starkt ifrågasatts av många, och jag kan inte heller säga att det förvånar mig med tanke på hur vår historia skrivits om sedan dess.

Under de kommande åren fördjupades min kontakt mer och mer med det gudomliga. Med åren upptäckte jag att fler och fler kvinnor började skriva om att de vaknade upp till gudinnan Sofia inom sig. Precis som mig hade många av dessa kvinnor också kontakt med Isis, Maria Magdalena och Moder Maria. Det var ett tydligt mönster. Det de skrev bekräftade på många sätt mina egna upplevelser, och ibland känns det skönt att veta att andra delar ens upplevelser. Många av dem fick också till sig att gudinnan Sofia är urmodern, skapelsens moder, livets moder, den livmoder som föder fram allt liv. Kärleken. Kraften. Visdomen. Innerst inne kommer vi alla från henne.

Förra året, 2017, var året då allting ställdes på sin spets. Det var berg- och dalbanans år, det år då jag gick igenom flera svåra initieringar. Initieringar som jag nu förstår att jag behövde gå igenom för att göra det jag kommit till jorden för att göra. Efter att jag gått igenom en av mitt livs svåraste initieringar stod Maria Magdalena på andra sidan och tog emot mig. Hon omfamnade mig med sin kärlek och pratade om vem jag är, och om vårt starka band. Mina tårar forsade. Jag förundras än idag över hur lätt det är att se våra egna svagheter, men hur svårt det kan vara att se våra egna styrkor. Vårt eget ljus. Det har varit, och är fortfarande, den stora utmaningen i mitt liv.

I somras var vi på Gran Canaria. En dag fick jag till mig att vi skulle besöka en kyrka som heter St Ana Cathedral i Las Palmas. Jag visste inte varför vi skulle dit, men med tiden har jag lärt mig att anledningen visar sig för eller senare. I anslutning till kyrkan fanns även ett museum med religiös konst. Jag gick runt där och såg på mängder av tavlor och skulpturer med kvinnor – mest med jungfru Maria som de hade en specialutställning om, men även med andra kvinnliga helgon. Det fanns även en skulptur med Ana, men jag visste inte vem hon var. Jag slogs av hur många kvinnliga förebilder katolska kvinnor har i dessa helgon, medan kvinnor i svenska kyrkan mest hör om män, män, män. Men när jag gick upp till nästa våning slogs jag också av bilder på män, män, män – tavlor på de män som styrt kyrkan genom åren. Jag förundrades över hur dessa kvinnliga helgon haft mängder av gudomliga upplevelser, medan kyrkan styrdes av denna rad av barska män. Män som kanske inte ens har haft egna gudomliga upplevelser? Som kanske bara sprider vidare det de lärt sig av andra män som kanske inte heller haft egna gudomliga upplevelser?

Morgonen därpå vaknade jag tidigt och mediterade en stund, och vem kom till mig i meditationen? Anna. Hon som kyrkan från gårdagen var uppkallad efter. Anna presenterade sig som Moder Marias mamma och Jesus mormor. Hon kändes oerhört kärleksfull och vis, men jag var ändå skeptiskt. Hur kunde det komma sig att jag inte hört talas om henne förr? Jag började läsa på internet, och mycket riktigt hette Moder Marias mamma och Jesus mormor Anna. Anna är ett helgon i den katolska kyrkan. Hon nämns inte med ett ord i Bibeln, men däremot i andra texter från den tiden. Texter som dock gör henne lika lite rättvisa som texterna om Maria Magdalena och Moder Maria gör dem rättvisa. Tiden framöver kom Anna till mig mer och mer, och numera är även hon en av dem som är vid min sida och hjälper mig. Anna har även väglett mig till böcker som skrivits av andra kvinnor som har kontakt med henne. Det är fascinerande att läsa böckerna eftersom så mycket stämmer överens med det jag själv fått till mig.

Anna var den pusselbit jag behövde för att få ihop den större bilden. Hon berättade att hon är anmoder till en stor ätt, en ätt som är spridd över stora delar av jorden än idag. Anna berättade om sitt liv som prästinna i gudinnans tjänst. En roll hon delade med Moder Maria, Maria Magdalena och många andra kvinnor omkring Jesus. De minnen jag fick till mig när jag var på Kreta stämmer så väl in på Annas berättelse om prästinnorna. Jesus arbetade sida vid sida med prästinnorna, och delade sitt liv med dem. Deras läror motsätter inte varandra, utan kompletterar varandra. I grund och botten är det samma lära – kärlekens väg, hjärtats väg. Jesus hade full respekt för prästinnornas arbete, men med tiden suddades prästinnornas arbete bort från berättelserna, från böckerna, från vårt minne. Med tiden skapade patriarkatet en omarbetat historia, en omarbetat lära, precis som Isis berättade för mig på Kreta. Fram kom en Bibeln där inte ens Jesus egen mormor ansågs tillräckligt viktig för att nämnas vid namn.

Historien kunde ha tagit slut där, men det gör den inte. Gudinnan försvann aldrig. Vi är fler och fler som vaknar upp till vad som egentligen händer för två tusen år sedan. Vi är fler och fler som hör gudinnans kall inom oss. Vi är fler och fler som öppnar oss för det gudomligt feminina och den roll vi kommit till jorden för att spela. Denna gång är vi så många, så många. Och fler vaknar för varje dag. Det senaste halvåret har prästinnan i mig vaknat. Ja, egentligen vaknade hon redan den där sommaren på Kreta för fem år sedan. Då jag såg mig själv stå där för tusentals år sedan med mina systrar. Hur vi bad till gudinnan. Hur vi dansade och sjöng och mediterade och helade. Hur vi vördade moder jord. Men det är först på senare tid jag fått ett namn för det jag är. Prästinna. Prästinna i gudinnans tjänst. I det gudomligt femininas tjänst. För varje dag vaknar mer kunskap upp inom mig, men jag blir även ledd till böcker och människor som hjälper mig minnas. Vi är alla här för att hjälpa varandra. Anna fick mig slutligen att förstå att jag tillhör den stora grupp av själar som reser genom tid och rum och föds på olika platser där vi behövs för att hjälpa till att väcka upp det gudomligt feminina. Väcka upp minnet av gudinnan. Väcka upp Sofia inom oss. Gudinnan vi alla har inom oss. Livets moder.

Numera förstår jag att jag detta liv valde att föda i en ateistisk miljö för att jag behövde denna upplevelse för det arbete jag kommit hit för att göra. För att jag skulle förstå hur andra människor tänker och känner. Jag valde att födas i en ateistisk miljö för att jag skulle tvingas ifrågasätta alla mina djupare upplevelser av livet. För att jag skulle tvingas vända och vrida på varenda sten för att hitta hem till sanningen. Redan innan jag kom hit till jorden var det bestämt att gudinnan och de fina själarna skulle ta mer och mer kontakt med mig genom åren, för att sakta väcka upp mig till vem jag är. Väcka upp mina gåvor. Det var därför de aldrig gav upp, fast jag inte ens trodde att de fanns. Jag inser att jag fått så många ledtrådar längs vägen, som när jag gick min första andliga kurs och ledaren fick till sig en bild av mig där jag står med en duva i handen. Duvan, som jag långt senare fick reda på är en symbol för det gudomligt feminina, för gudinnan.

Med tiden inser jag mer och mer hur mycket kunskap som det patriarkala systemet medvetet har gömt från oss, och ofta även belagt med stämplar av skam och synd. Som kunskapen om att livet är cykliskt, och att det återspeglas i måncykeln och i vår menscykel. Allra värst får man väl säga att det var under häxprocesserna då kvinnor mördades i tusentals, men än idag lever det kvar. Hur kan det komma sig att vi lever i ett samhälle där det anses vara normalt att titta på filmer och spelar spel där våldet härskar och blodet stänker, medan vårt mensblod anses vara äckligt? Där kvinnor i vissa delar av världen måste gömma sina kroppar för att inte fresta männen? Där det anses syndigt att älska? Där kvinnor i vår del av världen skuldbeläggs om de blir våldtagna? Där det smala kvinnoidealet gör att flickor och kvinnor skäms för sina kurvor och svälter sig till döds? Där kvinnor och barn skadas och ibland dör helt i onödan på grund av bristande resurser och bristande kunskap inom förlossningsvården? Där de som arbetar med att vårda våra barn, våra sjuka och våra äldre anses ha lågstatusyrken? Något har gått så snett längs vägen. Det är dags att hitta tillbaka till den kunskap som fanns här på jorden för länge sedan, innan patriarkatet tog över. Kunskap vi har inom oss, och där nyckeln är vår kontakt med vårt innersta. Med vår inre gudinna. Med vår inre gudomlighet.

Vi är inte ensamma på denna resa. Vi har varandra. Vi har gudinnan inom oss. Och vi har en hel rad fina själar omkring oss som inte vill något hellre än att hjälpa oss. Anna, Moder Maria och Maria Magdalena är de jag främst arbetar med, men det finns många andra. Den som står mig allra närmast är Maria Magdalena och med tiden har jag märkt att fler och fler känner hennes kall inom sig. Vid vintersolståndet i december förra året kom Maria Magdalena åter till mig och gav mig en ny initiering. Jag fick även följande kanalisering att dela med er, en kanalisering som jag med tiden förstått väcker upp något i hjärtat på dem som känner sig kallade. Läs kanaliseringen långsamt, och låt den sjunka in i hjärtat.

Jag är Maria Magdalena. För många år sedan kom jag till jorden för att väcka upp det gudomligt feminina. Nu är jag tillbaka igen. Sanningen är att jag aldrig var borta. Jag lever i hjärtat i många av er. Du känner mig inom dig när du hör dessa ord. Jag är du. Du är jag. Det gudomligt feminina.

Tiden är kommen för att väcka upp det gudomligt feminina igen. I den mörkaste av tider, i den mörkaste av nätter, är jag här för att väcka upp ljuset inom dig. Få dig att blomstra igen. Få jorden att blomstra igen. Få allt att växa och försköna sig igen.

Jag är här. Kalla på mig och låt mig fylla din kropp och ditt sinne. Fylla dig med min kärlek. Fylla dig med ljus. Fylla dig med omtanke och medkänsla. Fylla dig med det gudomligt feminina. Det som du kommit hit till jorden för att sprida.

Känn det inom dig. Känn hur det bankar inom dig och vill komma ut. Hur det vill komma ut nu. Säg ja. Säg ja till den du kommit hit till jorden för att vara. En ljuslåga i den mörkaste av nätter. Ett hopp för dina medmänniskor. Ett hopp för jorden. För att visa på ett annat sätt att leva. Att leva från hjärtat och låta kärleken vara din vägvisare. Låta ljuset leda dig hem. Leda er alla hem.

Säg ja till den nya jorden. Till ett liv där alla har en plats. Till ett liv där alla liv räknas. Till ett liv där alla blir sedda och omhållna. En jord där allt får blomstra och visa sin inre skönhet. En jord där allt från minsta cell till högsta berg blir vördat. En jord där ni förstår att allt har den gudomliga gnistan inom sig. Att vi alla är ett.

Känn henne inom dig. Maria Magdalena är som en spegel av det gudomligt feminina vi alla har inom oss. Läs gärna kanaliseringen om och om igen tiden framöver. Låt det gudomligt feminina fylla dig mer och mer för varje gång.

Det senaste halvåret har jag till stor del ägnat åt att hela de sår som patriarkatet skapat i oss och i det kollektiva. Jag vill här poängtera att dessa sår inte bara finns i kvinnor, utan även i många män. Framför allt i de män som inte passar in i den norm som det patriarkala systemet har byggt upp. Alla känsliga män. Alla mjuka män. Alla omtänksamma män. Alla män som inte kan vara sig själva fullt ut i det samhälle vi lever i. Och alla män som sett sina mammor, systrar och döttrar fara illa. Detta helande gäller även dem. Jag har helat lager av lager av sorg. Lager och lager av skam. Lager och lager av skuld. Detta arbete har jag delat med många, många kvinnor, och en hel del män, runt hela vår jord. Vi som blir vägledda av vår inre gudomlighet till detta arbete. Jag kan inte säga att jag blev förvånad när metoo-rörelsen slog igenom mitt i detta arbete. Kanske behövde tillräckligt mycket städas bort för att kvinnor skulle våga börja släppa skammen och börja prata om sina upplevelser? Det är ett arbete som är så oerhört stort och behöver genomföras på så många plan samtidigt. Vi gör detta arbete tillsammans. Varenda en av oss som stiger in i vår roll här på jorden. Varenda en behövs, kvinnor såväl som män. Världen behöver visa, kärleksfulla kvinnor och män som använder sin kraft för att skapa en bättre värld för oss alla.

Mycket av detta arbete har för min del handlat om att hela livmodern. Livmodern som jag med tiden har förstått är en portal mellan världarna, och en oerhörd kraftkälla. En kraftkälla som är starkare än något annat jag upplevt. Vår livmodern är en spegel av livets moder. Gudinnan. I nymånen för några dagar sedan kallade gudinnan på mig igen. Jag fick en stor initiering av henne. En initiering som öppnade upp ännu mer för kraften i min livmoder. Jag fick även följande kanalisering att dela med er. Läs den gärna om och om igen. Om och om igen. Kalla fram din kraft. Den kraft som alltid varit din. Den kraft som är du.

Detta år är förkroppsligandets år. Det år då ni förkroppsligar det gudomliga på jorden. Det år då ni lever i medvetenhet om det gudomliga inom er och överallt omkring er. Det år då ni vaknar upp till vem ni är. Jag.

Allting är fött ur min livmoder. Allting är sprunget ur min livmoder. Min livmoder är allt som finns, allt som funnits och allt som kommer att finnas. Allting föds ur min längtan att få uppleva mig själv mer och mer. Varenda en av er är en viktig del av detta. Du är viktig. Du är viktig. Och du är viktig. Alla är viktiga. Alla är lika viktiga.

Ni kvinnor har livmodern i er. Livmodern som föder nytt liv till jorden. Genom er livmoder vet ni hur det är att föda. Att längta. Att se.

Lägg dig en stund varje dag med händerna på din livmoder. Känn hur livmodern slappnar av mer och mer för varje andetag… Och kalla fram din kraft. Den kraft som har begravts under många års förtryck av det feminina på jorden. Men den feminina kraften ökar för varje dag. Det ser ni omkring er. Den ena kvinnan efter den andra ställer sig i sin fulla kraft, och pratar från hjärtat och livmodern.

Det är lätt att dras med av alla tankesnurror i samhället. Det är därför dessa stunder är så viktiga. Ligga, och verkligen känna mig inom dig. När du känner din livmoder känner du lättare min livmoder. Det mörka tomrum som är alltings moder. Jag.

Jag är du. Du är jag. Förenade för alltid.