kastanj spiraler

Gudinnan är för mig den rena kärleken. Men hon hymlar inte, hon mesar inte, hon döljer inte. Nej, hon leder oss till att bränna bort allt inom oss där vi inte fullt ut står i kärlek. Det är en resa med blod, svett och tårar. En resa som bara går djupare och djupare. Och hon leder oss till att göra samma resa i vårt yttre värld. Säga de obekväma sanningarna. Spräcka illusioner. Sluta spela enligt vårt samhälles spelregler.

Dessa ord skrev jag för några år sedan. Kanske som en sammanfattning över den resa gudinnan tagit mig på under många år då. Men nu när jag läser dessa ord, så beskriver de på pricken den resa hon tagit mig på sedan dess, och inte bara mig, utan så många andra runt jorden.

Gällande det där med att säga de obekväma sanningarna, spräcka illusioner och sluta spela enligt samhällets spelregler, så finns det väl ingen som exemplifierar det starkare än kvinnorna i Iran just nu. Gudinnan reser sig i dem med all sin kraft. Och jag tänker på de ord som en av er skickade till mig för några år sedan, att nu vaknar hon, och ”hon lyser starkare än patriarkatet någonsin kunnat frukta”.

Ja, nu vaknar hon i fler och fler av oss. Och det är hon som under åren lett mig rakt in i vårt patriarkala samhälles djupaste mörker, där jag på djupet fått möta sexismen, rasismen, miljöförstöringen och så många andra skuggor. Och hon har hjälpt mig att avgifta mig ifrån dem, en efter en efter en. För de finns i oss alla, vare sig vi ser dem eller inte, och de är som allra farligast när vi vägrar att se dem i oss själva. Och ja, det har varit en resa med blod, svett och tårar, och jag har varit nära att lämna jordelivet flera gånger de senaste åren. Det har varit tufft, oerhört tufft.

Och denna resa har förändrat min syn på det mesta. Nästan allt, ärligt talat. Inte minst andligheten. Jag kom till en punkt där jag inte längre kunde blunda för hur mycket inom andligheten som bidrar till sexism, rasism, miljöförstöring, och så mycket annan patriarkal galenskap. Gudinnan visade mig hur så mycket inom andligheten bara är en fortsättning på den kolonisering vi vita människor har ägnat oss åt i större delen av världen. Hur vi i andlighetens namn far fram runt jorden och hej vilt tar för oss av allt vi önskar från andra kulturer, för vår egen vinnings skull, och hur vi blundar för hur vi exploaterar både naturen och resten av mänskligheten längs vägen. Hur så mycket inom andligheten bara ger näringen åt det patriarkala samhället, hur mycket ”ljus och kärlek” och ”gudomligt feminint” vi än säger oss sprida.

Jag kom till en punkt när jag inte längre ville vara en del av andligheten. Så jag tog bort allt. Allt. Tills jag stod naken. Och någonstans där började gudinnan kalla sig Hel. Visa hur vi vördade henne som modergudinnan vid namnet Hel i vår del av världen för tusentals år sedan. Hur hon under lång, lång tid vördats vid så många namn runt jorden. Hon som är ett med kärleken. Hon som vi alla kommer ifrån, hon som vi alla återvänder till, hon som vi alla innerst inne är. Hon som är livets moder. Och framför allt började hon visa mig tillbaka till andligheten, till en avskalad andlighet, en uråldrig andlighet. En andlighet som varken exploaterar naturen eller resten av mänskligheten, utan tvärtom står upp för livet i allt och alla. En andlighet djupt grundad i marken vi lever på. En andlighet djupt grundat i helheten och i heligheten. I Hel. Och det är denna andlighet du får ta del av när du kommer till mina cirklar och sessioner, och inte minst i mina kanaliserade böcker som kommer från henne.

Då och då får jag frågan hur det ser ut framöver, vad gudinnan säger om framtiden. Och då säger jag det hon alltid säger till mig, att det är upp till oss. Hur långt vi låter det gå innan vi på djupet avgiftar oss från det patriarkala samhället, och på djupet väljer kärleken till jorden och till alla hennes invånare. Ja, att det är upp till oss hur illa vi låter det gå innan vi låter henne vakna i oss på djupet.

Så Hel, jag kallar på dig. Jag kallar ditt namn. Hel. Hel. Hel.

Hel.

(Från 2022-10-13)