viktigaste

För ett par dagar sedan röstade jag. I det val som kanske är det viktigaste i mitt liv, viktigast i vårt liv. Valet för eller emot alla människors lika värde. Valet för eller emot en hållbar framtid för kommande generationer. Valet för eller emot demokratin.

Jag valde att förtidsrösta i stadsbiblioteket här i Lund. Det kändes symboliskt. Så många böcker jag läst som handlar om dessa värden, och inte minst om de skuggor som står i vägen för att för att uppnå dem – rasismen, sexismen, miljöförstöringen och så många andra. Det är som om jag genom livet blivit vägledd från bok till bok till bok. För varje bok har jag lärt mig något nytt, och för varje bok har mitt hjärta öppnats alltmer. Fått mig att se sammanhang jag tidigare inte såg. Fått mig att mer och mer se helheten.

Om med åren har jag mer och mer förstått hur djupt förankrade dessa skuggor är i oss alla. Rasismen, sexismen, miljöförstöringen och så många andra. Vi föds in i ett system där dessa skuggor är så inbyggda att vi ofta inte ens ser dem, allra minst i oss själva. Vi kan vara emot rasism, men ändå bidra till rasismen. Vi kan vara emot sexism, men ändå bidra till sexismen. Vi kan vara emot miljöförstöring, men ändå bidra till miljöförstöringen. Och det gör vi. Varenda en. Ofta helt omedvetet. Jag också. Men genom djup kunskap kan vi mer och mer våga se dessa skuggor i oss själva, i varandra och i vår värld. Och det är bara då vi kan välja en ny väg. En väg som på djupet leder till en rättvis och hållbar värld.

Men de skuggor vi vägrar att se, de växer och växer och växer. Blir till monster. Så som de blivit i vår värld. Överallt. Tar över mer och mer. Inte minst i denna valrörelse som vi nu är mitt uppe i. Och inte blir det bättre av att biblioteken i vår tid mer och mer ersatts av sociala medier. Sociala medier där kunskap finns, men där okunskap frodas. Okunskap som anses bli till kunskap om den sprids tillräckligt många gånger. Vilket händer, gång på gång på gång. Och förgiftar hela vårt samhälle. Oss alla. Överallt.

En av de skuggor som frodas och växer och har blivit till ett monster, ett gigantiskt monster som närmast tagit över denna valrörelse, det är rasismen. Dess otäcka ansikte, dess bitska tänder, dess pyrande gift, det finns överallt. Äter upp oss. Inifrån och ut. Utifrån och in.

Jag har läst många böcker om rasismen och dess oerhörda konsekvenser. En som berörde mig djupt förra året, det var Mammorna av Alexandra Pascalidou. Där låter hon mammorna komma till tals, mammorna som förlorat sina barn i skjutningarna. Mammorna som vet vad de talar om. Och nej, de skriker inte om hårdare tag som svaret på skjutningarna. Tvärtom. Hennes bok blev även till en TV-serie, och jag läste att hon idag ber oss se avsnitt 7 på SVT Play. Jag såg det nyss. Se gärna det, och ta in mammorna i ditt hjärta. Se det mammorna ser. Hör det mammorna hör. Känn det mammorna känner. Vet det mammorna vet.

Många gånger har mina tankar gått till en annan mamma och pappa. En mamma och pappa som för arton år sedan skolade in sin lille ett-årige son på förskolan, samtidigt som vi skolade in vår ett-årige son där. Förra våren fick de ta emot det värsta beskedet av alla, att deras son hade blivit ihjälskjuten. Jag har gråtit så många tårar för dem sedan dess.

Och min röst i detta val, den går till dem, och till alla andra som utsätts för de oerhörda konsekvenserna av de monster vi har skapat. Ja, min röst går till dem, och till en värld där alla är lika mycket värda. Alla. Alla. Alla.

Alla.

(Från 2022-09-07)