När jag vandrade på jorden som Maria Magdalena. Då älskade jag mörkret. Åh, som jag älskade mörkret.

Jag älskade att stå i natten. Låta mig omslutas av mörkret. Se stjärn­orna lysa i fjärran.

När jag stod där i mörkret. Då var jag ett med livets moder. Livmodern. Då var jag ett med livets början. Då var jag ett med livets slut. Då var jag ett med livets oändlighet. Allt i ett.

Jag älskade att sjunka in i mitt inre mörker. Det mörker vi alla har inom oss. De okända sidor vi ännu inte har utforskat. Inte har lärt oss utforska. Inte har vågat utforska.

Ja, jag älskade att sjunka djupt, djupt, djupt in i mitt inre mörker. Känna de känslor vi så ofta springer ifrån i vardagen. Jag älskade att känna allt inom mig. Alltet inom mig.

Ju djupare in i mörkret jag sjönk, ju mer fylldes jag av kärlek. För där i mörkret försvann alla rädslor. Där i mörkret försvann alla tvivel. Där i mörkret försvann all olust.

Älskade vän. Våga känna mörkret. Våga utforska mörkret. I din inre värld, och i din yttre värld.

I mörkret finns så många gåvor. Djupa gåvor. Härliga gåvor. Livsomvälvande gåvor.

Våga möta mörkret, och du hittar hem. Hem till den du är. Hem till den vi alla är. Hem.

***

Denna text kommer från min kanaliserade bok Kärlekens väg med Maria Magdalena.