skuggor

Våra skuggor. De sidor vi inte vill se. De sidor vi inte vågar se. De sidor vi gör allt för att gömma och glömma. Så långt ner att vi till och med har glömt bort att de finns där.

Men fungerar det? Ärligt talat inget vidare. För de tittar fram i alla fall. Ofta i förklädnad. Och förstör, förtrycker, förgiftar livet här på jorden. På alla plan.

Ja, tiden är kommen för oss att våga se våra skuggor, att våga möta våra skuggor. Det är bara då vi kan skapa en bättre värld. En rättvis värld, en hållbar värld, en kärleksfull värld. Det kan vi inte när vi låter våra skuggor styra showen i bakgrunden.

Vi har egna skuggor, och vi har kollektiva skuggor. Skuggor som finns i oss alla. Som genomsyrar vår värld på alla plan. Det senaste året har jag ägnat mig åt att djupdyka ner i en av våra gigantiska kollektiva skuggor. White supremacy, den vita överhögheten.

För några år sedan trodde jag att det var högerextremister som ägnade sig åt white supremacy. Inte jag, inte du, inte vi. Men tyvärr. Efter denna djupdykning ser jag den vita överhögheten precis överallt. För så utbredd är den, ofta utan att vi ens märker den. Och även i sammanhang där vi säger oss skapa en bättre värld. Som inom feminismen, inom andligheten, inom miljörörelsen. Även där styr den vita överhögheten showen när vi tittar bakom kulisserna. Överallt.

Att djupdyka ner i white supremacy har fått mig att släppa taget om så mycket av det jag fått lära mig om feminism, andlighet och miljöfrågor genom åren. Ja, så mycket där är grundat i den vita överhögheten. Oerhört mycket. Precis som inom de flesta områden. Och ska vi på allvar skapa en bättre värld, då behöver vi omvärdera och lära om. Det mesta. Det är bara då vi kan skapa en värld bortom den vita överhögheten.

Ja, det är inte lätt. För den vita överhögheten är insnårad, invirad, infiltrerad överallt. På precis alla plan. Men den senaste tiden har gett oss så många möjligheter att se den vita överhögheten i vitögat.

När vänder vi oss bort? När blundar vi? När håller vi för öronen? När bortförklarar vi? När ursäktar vi? När förskönar vi? När försvarar vi? När hjälper vi? När ställer vi oss upp? När väljer vi att vara tysta? Och när gör vi motsatsen?

Ja, det är svåra frågor, men frågor vi alla behöver sitta med. På djupet. Om vi på allvar vill skapa en mer rättvis, hållbar och kärleksfull värld. Annars kommer vi bara att gång på gång på gång omskapa den värld som bygger på vit överhöghet. På alla plan.

En rättvisa som inte inkluderar alla, det är ingen sann rättvisa.

Så i denna mörkermåne ber jag oss våga se våra skuggor, även de vi inte vill se. För det är bara då vi kan förändra världen i grunden. Ja, det är bara då vi kan skapa en rättvis, hållbar och kärleksfull värld. En värld som inkluderar alla. Alla.

(Från 2022-03-31)