Vakna upp i en sovande värld

Att vakna upp i en sovande värld… Ibland är det smärtsamt. Vi vaknar alla upp till vår egen väg. Den väg som är vår att vandra här på jorden.

Ibland avundas jag dem som vaknar upp till att livet på jorden är en illusion. Att uppvaknandet ur illusionen är målet. För mig är det tvärtom. Ju fler blad som slår ut på mitt hjärtas ros, ju djupare kontakt får jag med moder jord och alla hennes invånare. Ju mer känner jag. Ju mer gråter jag. Gråter över hur vi människor behandlar varandra. Gråter över hur vi behandlar moder jord och alla hennes invånare. Som idag, när jag såg hur en älskad skog blivit massakrerad av människor och deras redskap. För mig som känner trädens och djurens smärta var det som att vandra över ett slagfält med döda och sörjande överallt. Det gör ont. Så ont. Jag kramade några av de träd som fått stå kvar. Skickade kärlek till moder jord. Bad om ursäkt för mänsklighetens kyla. För mänsklighetens oförstånd. För att så många människors hjärtan sover så djupt att de inte känner livet som sjuder genom allt.

Men samtidigt vet jag att det finns en mening med allt. Min känslighet är en gåva. Med hjälp av min känslighet helar jag moder jord och hennes invånare. Med min känslighet helar jag mänskligheten. Och jag vet att det är tack vare min känslighet som tårar av vördnad trillar nerför kinderna när jag ser en sprakande solnedgång. Som gör att jag förundras över en körsbärsblommas skönhet. Som gör att jag hör livet viska till mig genom allt.

Så jag fortsätter veckla ut blad efter blad på mitt hjärtas ros. För det är min väg. Min väg att vandra här på jorden.

(Från 2018-12-09)