Systemet förändras genom oss

Det pratas mer och mer om att vi behöver förändra det system vi lever i. Att det inte fungerar längre, om det nu någonsin har fungerat. Och jag håller med, vi behöver verkligen förändra det system vi lever i. En parameter glöms dock ofta bort i detta sammanhang… Att vi alla är en del av detta system. Att vi alla bidrar till att upprätthålla detta system. Så ja, systemet behöver förändras. Genom oss. Det gör vi genom att våga se hur vi upprätthåller detta system. Hur vi bidrar till rasism, till miljöförstöring, till fattigdom, till förtryck av det feminina och så vidare, och så vidare. Och vi behöver förändra våra egna tankar, våra egna ord, våra egna beteenden.

Jag har skrivit en hel del om olika aspekter av detta på senare tid, men jag känner att det kallar mer och mer. Och jag har varit på denna resa länge. Större delen av livet närmare bestämt, även om jag inte har förstått det förrän på senare år. Så jag tänker skriva om detta mer och mer, och dela med mig av det jag själv medvetet och omedvetet bidragit med för att upprätthålla detta system. Och ja, en del är sådant jag gör än idag, men jag är på en lärande resa. Steg efter steg efter steg.

Jag vill börja med att säga att denna resa är triggande. Det gör ont när vi börjar inse hur vi själva bidrar till att upprätthålla allt dysfunktionellt vi ser omkring oss. Så ja, ibland är det lättare att blunda, eller att skjuta budbäraren. Så om du känner för att slå något hårt i huvudet på mig när du läser dessa texter så lägg gärna en hand på hjärtat och en på magen, och andas djupt. Känn in vad det är som triggas i dig, och gräv djupare och djupare där.

Idag tänker jag skriva om de lärdomar jag fick av en minst sagt triggande upplevelse för några år sedan.

Så länge jag kan minnas har jag fascinerats av urbefolkningar. De var det närmaste jag hade idoler när jag växte upp. Och vi är fler och fler som inser att urbefolkningarna har något som vi har glömt, inte minst när jag gäller relationen till varandra och till jorden. Så långt är det bra, men…

För några år sedan skrev jag ett inlägg som var som en kärlekshyllning till jordens urbefolkningar. Det var ett av mina mest uppskattade inlägg, och det fick mängder av positiva kommentarer och delningar. Utom en… En okänd kvinna skrev en kommentar om att inlägget var rasistisk. Aj, det gjorde ont i mitt hjärta att läsa. Så jag protesterade och skrev att texten är en hyllning till urbefolkningarna, men hon insisterade på att det inte gjorde inlägget mindre rasistisk för det. Aj. Så jag gjorde det som så många av oss gör när vi blir djupt triggade, jag raderade hennes kommentarer. Men det hon skrev hade berört något inom mig, så jag kände att jag behövde utforska vad det handlade om. Och det jag kom fram till var… Att hon hade rätt. Inlägget var rasistiskt.

Det hon reagerade starkast på var att jag på ett ställe använde i-ordet om urbefolkningen i Amerika. Jag visste inte att det var rasistiskt att använda detta ord, för jag hade aldrig fått lära mig det. Men när jag började utforska detta insåg jag hur rätt hon har. Att detta ord skapades av europeiska kolonisatörer som ett samlingsnamn för den stora mängd folkgrupper som levde i Amerika innan kolonisatörerna kom dit, eller till Indien som de trodde att de gjorde. Därav namnet. Ja, detta visste jag ju sedan tidigare. Och ja, jag visste att kolonisatörerna dödade och bidrog till att döda fler människor från urbefolkningen än det ens går att föreställa sig, och att de än idag lever under djupt förtryck. Ja, jag visste det. Men ändå tog det så många år innan jag insåg hur rasistiskt det är att använda detta ord. Aj. Ja, kvinnan hade rätt. Det var rasistiskt.

Men än värre än att använda detta ord, det insåg jag var fotot som illustrerade inlägget. Ett foto på där jag som barn på 80-talet var utklädd till en flicka från urbefolkningen i Amerika. Med fransar och fjädrar och allt. Ja, det ansågs ju inte konstigt när jag var barn, men nu… Nej. Att vi vita klär ut oss till folk som vi har koloniserat och som fortfarande lever under förtryck… Nej. Det är både opassande och rasistiskt. Aj. Ja, kvinnan hade verkligen rätt. Inlägget var rasistiskt.

Ja, det är rasistiskt att klä ut sig till människor som lever under förtryck av oss. Och med tiden lärde jag mig att det finns ett ord för detta, kulturell appropriering. Hur vi stjäl och använder deras kläder och frisyrer, deras heliga föremål, deras heliga växter, deras ceremonier, deras ritualer, deras namn, deras språk, deras… Ja, det mesta. Hur vi tar valda delar av deras kulturer, och använder de för vår egen vinnings skull, ofta helt utanför deras kulturella sammanhang. Och vi gör det för att vi tycker om det, för att vi mår bra av det, för att vi tjänar pengar på det, för att vi anser att vi har rätt till det… Utan hänsyn till vilken skada och vilka känslor detta skapar i människorna som lever i förtryck.

Ja, det är ingen enkel resa det här. Sedan jag mer och mer började reflektera över detta för några år sedan så har jag sett så många välmenande människor som också använder i-ordet eller ägnar sig åt kulturell appropriering på så många sätt, inte minst inom andliga kretsar. Ja, det är inte lätt att veta vad som är ok, och vad som inte är ok. Men det är något vi behöver reflektera över mer och mer, och lära oss om mer och mer. Om vi nu verkligen vill skapa en värld bortom rasism och förtryck.

Jag har ingen aning om vem kvinnan var som skrev dessa kommentarer till mig för några år sedan, men jag skickar genom etern ett tack till henne, för att hon fick mig att förstå att även det som på ytan ser välmenande ut, kan vara rasistiskt.

Och jag fortsätter denna resa. Steg efter steg efter steg. Var gärna med om du vill.

(Från 2021-09-27)