”Patriarkatet står i lågor. Gudinnan reser sig ur askan.”
De orden kom till mig från mitt innersta när jag såg bilderna på ett brinnande Notre Dame. Katedralen som närmast var ett monument över våra patriarkala religioner. Förvisso namngiven efter ”vår fru”, men likväl symbol för patriarkala religioner som förtryckt det feminina i årtusenden. Som bokstavligt talat satt tusentals och åter tusentals kvinnor i brand.
Katedralen är byggd på en helig plats. På en helig plats där gudinnan en gång i tiden ärades. Hon som omfamnar allt och alla. Hon som finns i allt och alla. Hon som älskar villkorslöst.
De patriarkala religionerna gjorde allt för att ta död på henne, men det var dödsdömt från början. För gudinnan är livet. Hon återuppstår om och om igen. I oss alla.
Patriarkatet brinner runt vår jord i våra dagar. De kämpar, klöser, skövlar, sparkar, våldtar… Dödar. Dödar. Dödar. Men de är dömda att misslyckas. För ur elden tar hon form igen. Ur askan reser hon sig igen. Gudinnan.
Nu reser hon sig i fler och fler runt vår jord. Med hjärtvärmande kärlek. Med feminin urkraft. Med ödmjuk visdom.
Nu reser hon sig igen. Ur askan. Hon visar oss vägen. Vägen hem. Hem till vårt hjärta, där hon alltid har bott.
(Från 2019-04-16)