Omfamna mörkret

Mörkermåne i den mörka tiden. En tid att våga se mörkret, våga utforska mörkret, våga omfamna mörkret.

Vid denna tid brukar reflektioner över ljus och mörker ofta väckas i mig. Hur vi så ofta ser ljuset som ”det goda” och mörkret som ”det onda”.

Det är så ofta vi dyrkar ljuset, inte minst inom personlig och andlig utveckling. Vi får så ofta höra hur viktigt det är att fokusera på ”ljus och kärlek”, ”tänka positivt”, undvika det som är ”negativt” och så vidare, och så vidare, och så vidare. Ja, jag hamnar också där ibland, för om vi får höra något tillräckligt många gånger, så börjar vi tro att det är sant. Och ja, kortsiktigt har jag ofta personligen mått bättre av att leva just så, men förr eller senare har jag varje gång insett att det är… Fejk.

Med tiden har jag mer och mer börjat se mörkret som de sidor av oss vi inte vill se, inte vågar se, inte vågar utforska, inte vågar omfamna. De sidor vi förnekar. Vägrar kännas vid. Så vi trycker ner dem. Djupt, djupt, djupt, djupt ner. Gör allt för att för evigt begrava dem.

Men det fungerar inte. De sidor av oss som vi förnekar, de kommer att fortsätta bulta på vår dörr. Och ibland lirkar de sig fram, smiter ut, och visar sig. Inte sällan som projiceringar. Ja, när vårt mörker tittar fram så vägrar vi så ofta se det, utan istället projicerar vi det på andra. Ser dem som ”onda”. Går till attack mot dem, istället för att blicka inåt.

Och med tiden har jag mer och mer insett att det inte är mörkret som är ”det onda”, utan snarare är det som så att vi sprider ”ondska” när vi inte vågar möta vårt mörker. Och det kan vara både vårt individuella mörker, och vårt kollektiva mörker.

Det senaste halvåret har jag ägnat mig åt att våga se, våga utforska och våga omfamna det gigantiska mörker i oss som uttrycker sig som rasism. En geggig, förtärande sörja. Ett mörker som förstör så mycket här på jorden. Just för att vi vägrar se det, utan kastar det på andra istället. Som öppen rasism ibland, men allt som oftast som mer dold rasism. Och den dolda rasismen är minst lika destruktiv, om inte mer, än den öppna. Den dolda rasismen som leder till förtryck av så många slag. Utan att vi ens känns vid den. Ja, vi vägrar se den. Blundar istället.

Men vi kan inte förändra något om vi blundar. Tvärtom, det bara växer och växer. Precis som rasismen gör. Överallt. Och det spelar ingen roll hur mycket vi än fokuserar på ”ljus och kärlek”, ”tänker positivt” och undviker det ”negativa”, för rasismen fortsätter frodas genom oss i alla fall.

Nej, det fungerar inte. Det är bara genom att våga se mörkret, våga utforska mörkret och våga omfamna mörkret som vi kan skapa en bättre värld. För det är bara då vi kan se klart, bortom våra skuggor.

Och med åren har jag insett att ju mer mörker jag vågar omfamna, ju mer bultar kärleken i mitt hjärta. Och det är då vi verkligen kan sprida ljus och kärlek här på jorden. Sann ljus och kärlek. En kärlek som lyser upp vägen för alla.

Så denna mörkermåne ber jag att vi vågar se vårt mörker, vågar utforska vårt mörker, vågar omfamna vårt mörker. För det är då, bara då, som vi kan skapa en mer kärleksfull värld för oss alla. Alla. Alla. Alla.

(Från 2021-11-03)