När orkanen börjar gry

När verkligheten överträffar dikten… Jag har haft djupa andliga upplevelser så länge jag kan minnas, men i många år kämpade jag emot dem. Vägrade tro på dem. Försökte hitta på alla möjliga logiska bortförklaringar. Till slut gick det inte mer. Jag fick inte längre ihop mitt vardagliga liv och mina andliga upplevelser, och jag överlämnade mitt liv till något som är större än mitt mänskliga jag. Jag började följa den vägledning jag får från gudinnan.

Många gånger har jag tvivlat. Många gånger har jag backat. Många gånger har jag varken hittat ut eller in. Inte blev det lättare när jag för några år sedan fick till mig att det är tid för mig att dela med mig av mina upplevelser. Offentligt. Det väckte upp hur många rädslor som helst… Men jag har ändå fortsatt vandra denna väg.

De senaste veckorna har varit jobbiga. Urjobbiga. Alla svåra upplevelser jag haft genom livet har snurrat runt i mitt inre gång på gång på gång. Ja, egentligen inte bara upplevelser från mitt eget liv, utan även stora och svåra upplevelser från mänsklighetens historia. Runt, runt, runt. Djupare, djupare, djupare. Känn, känn, känn. Ont, ont, ont.

Den gångna helgen var jag vägledd till att vara på en retreat om den feminina kraften. Under retreaten fortsatte de svåra upplevelserna att snurra runt i mig. Smärtan var oerhörd. Jag kunde se hur otroligt mycket smärta vårt patriarkala samhälle och våra patriarkala religioner skapar på alla plan här på jorden och i våra liv. Lidande, lidande, lidande. Smärta, smärta, smärta.

I en övning gick vi djupt in i livmodern. Liv-modern. Gudinnan. Lyssnade till hennes innersta längtan. Svaren jag fick handlade alla om kärlek. Villkorslös kärlek. I mitt liv. Mellan alla människor. Mellan människor och jorden. Mellan allt och alla. Nu och i evigheten. Och gudinnans allra djupaste längtan – att hjälpa mänskligheten hitta hem till den villkorslösa kärleken. Den villkorslösa kärleken som är synonymt med den gudomliga kärleken. Till den vi alla är.

Villkorslös kärlek och lidande… Varandras motsatser på så många sätt. Jag blev förvirrad. Förstod varken ut eller in. Svaret kom i en djup meditation med gudinnan. Där hon återigen påminde mig om att hon och jag är ett. Att hon finns i oss alla. Gudinnan sa att jag behövde påminnas om all smärta för att förstå vad mänskligheten går igenom. Hur vilse vi gått. Vi som är den villkorslösa kärleken, men orsakar varandra så oerhört mycket smärta. Hon påminde mig återigen om att jag är här på jorden för att hjälpa mänskligheten att hitta hem till kärleken igen. Hem till den gudomliga kärleken.

På vägen hem på söndagen gick jag in i en kyrka för att tända ett ljus för en av våra nära som lämnade jordelivet för ett år sedan. Det var ett öronbedövande oväsen i kyrkan, så jag gick in i ett sidorum och tände ett ljus där. Rummet visade sig heta Sankta Annas kapell.

Förr visste jag inte vem Anna var, men under en sommar på Gran Canaria kom hon till mig gång på gång. Jag blev vägledd till kyrkor där det finns tavlor och skulpturer med henne. Så snart jag slöt mina ögon kom hon och talade med mig. Jag fick lära mig att Anna var Jesus mormor. Innan reformationen var Anna välkänd även här i Sverige, men efter reformationen plockades nästan allt om henne bort.

Den sommaren hade jag först svårt att ta in Anna i mitt hjärta, precis lika svårt som jag tidigare hade att ta in Maria Magdalena, Moder Maria och Jesus i mitt hjärta. De har alla fått komma till mig gång på gång. De är alla underbara själar, men jag hade svårt att ta in dem eftersom jag inte ser mig som religiös. Det finns så oerhört mycket i de religiösa böckerna jag inte tror på. Hur skulle jag då kunna tro på dem? Men deras kärlek, deras kraft och deras visdom gjorde att jag med tiden började lyssna till dem, och numera är de alla en del av mitt liv, långt bortom religionernas syn på dem.

Med tiden fick jag lära mig om hur oerhört mycket patriarkatet har skrivit om historien. Hur oerhört mycket de anpassat och censurerat de religiösa skrifterna. Allt för att bevara patriarkatet, där maktens män bestämmer över oss alla. Gud förvandlade de till en dömande fader i himmelen. Till deras avbild. För att hålla oss i schack.

Där i kapellet i söndags kom Anna återigen och pratade med mig. Hon påminde mig om att jag är här på jorden för att sprida kärlekens budskap, precis som de gjorde. Hon påminde mig om hur oerhört många vi är på jorden som vandrar i deras fotspår idag. Var och en på sitt sätt. Anna gav mig även ett budskap som jag skrev ner i min skrivbok.

Dagen efter stod Notre Dame i lågor. Den patriarkala kyrkan som är byggd på helig gudinnemark. Den patriarkala kyrkan som förtryckt det feminina så länge, som bränt henne både bildligt och bokstavligt. Nu var det kyrkan som stod i brand.

Gudinnan berättade på kvällen om den djupare dimensionen av denna brand för mig. Om hur hon vaknar i fler och fler av oss. Om hur den gudomliga kärleken mer och mer väcks till liv i våra hjärtan. Om hur den feminina kraften sprakar mer och mer. Patriarkatet kämpar emot med näbbar och klor, försöker trycka ner det feminina om och om igen, men det går inte längre. Gudinnan sprakar av kraft i jorden och i oss, och hon kommer inte att backa längre. Patriarkatet står bokstavligt talat i lågor.

En par dagar senare fick jag till mig att läsa det budskap Anna gav mig i kyrkan dagen innan branden. Jag rös när jag läste orden…

Ge människor hopp där oro råder.

Ge människor styrka där vekheten skymtar fram.

Ge människor förtröstan där sorg råder.

Ge människor sinnesro när orkanen börjar gry.

När orkanen börjar gry… Dagen efter brann Notre Dame. Ja, orkanen började verkligen gry… Men det är som det ska. Anna visste redan då vad som var på gång. Gudinnan visste.

Det är nu det händer. Patriarkatet bränns upp i lågorna, både bildligt och bokstavligt. Gudinnan bultar i oss. Kallar på oss. Vi kan lyssna, eller kämpa emot. Det är upp till oss. Men hon kommer inte att backa. Inte förrän alla hennes barn lever i kärlek. Inte förrän moder jord står i full blom. Inte förrän vi hittar hem till den gudomliga kärleken vi alla har inom oss. Till den vi alla är.

(Från 2019-04-18)