Moder jords sorg

En morgon i somras vaknade jag med en oerhörd smärta i kropp och själ. Det var som en bottenlös sorg fått fäste i mig, en sorg som viskar om att inte längre orka med människor… Först blev jag som förlamad av sorgen, men senare under dagen lyssnade jag inåt. Djupare och djupare. Var kom denna sorg ifrån? Till slut landade jag. Djupt i moder jords mylla. Då insåg jag. Den sorg jag känner är hennes sorg. Moder jords sorg.

Jag såg i mitt inre hur vi lever som parasiter på hennes kropp. Hur vi gräver oss djupare och djupare in i henne. Förstör, förgiftar, förorenar, förgör. Jag kände hur mycket hon älskar oss, men jag kände också hennes förtvivlan över att hon inte längre orkar leva så här. Hur hon förtvinar mer och mer. Hur hon kallar på oss, ber om hjälp, men vi är så få som lyssnar.

Denna bild har stannat med mig sedan dess, vänts och vridits inom mig, landat djupare och djupare. Skapat nya tankar, nya funderingar, nya insikter.

Ju djupare kontakt jag fått med min inre gudinna, med den gudomliga gnistan vi alla har inom oss, ju djupare kontakt har jag fått med moder jord. Med hennes berg, hav, skogar och sjöar. Med allt. Med alltet. Jag har mer och mer förstått att moder jord är gud i fysisk form. Att vi föds till jorden för att få uppleva det gudomliga i fysisk form. Få krama, älska, gråta, skrika, skälva, omfamna, omfamnas…

Vi har varje dag möjlighet att möta gud i oss själva, i varandra och i jorden. Men gör vi det? Tar vi vara på denna fantastiska möjlighet vi fått i gåva? Nej, för vi har gått så vilse längs vägen. Tappat kontakten med livets essens. Tappat kontakten med vem vi är. Tappat kontakten med den gudomliga gnista som finns i allt och alla. Vi har glömt bort att moder jord är en levande varelse med känslor, precis som vi är. Vi utnyttjar henne och hennes invånare på alla tänkbara sätt, utan att tacka och ge tillbaka.

Har det alltid varit så? Nej, under lång tid levde vi i symbios med moder jord. Tog hand om både henne och varandra. På den tiden visste vi att vi alla hänger ihop, att vi alla är olika uttryck för samma gudomliga varande. Vi visste att vi alla innerst inne är ett.

Det är tid för oss att hitta tillbaka. På många sätt är vi redan på väg dit, men det händer inte av sig själv, det händer genom oss. Jag vet att mitt arbete är en del av denna resa, men ibland tappar jag gnistan. Det känns hopplöst att sprida det jag gör i en värld som är så annorlunda mot det jag gör. I vårt sekulariserade samhälle där vi redan har vår gud – vetenskapen – och där vi dyrkar pengar, konkurrens och det mätbara. I religionerna som jag mer och mer har förstått är patriarkala verk skapade för att vidmakthålla den samhällsordning som håller på att leda till jordens undergång. Och en gång i tiden hade jag mitt hopp till den ”andliga branschen”, men med tiden har jag mer och mer sett hur denna används för att stryka vårt ego medhårs och tävla om att vara mest upplyst.

Ja, om jag inte känt moder jords kall inom mig hade jag nog lagt ner allt i somras, så trött var jag på allt, men min första arbetsdag efter semestern ledde hon mig till en pilgrimskyrka. Hon sa till mig att ställa mig vid altaret och sjunga en sång som kom till mig från mitt hjärta. En sång som vibrerade av sanningen. Väckte något inom mig. När jag stod i tystnaden efteråt kände jag hur kraften inom mig vaknade upp än mer, vibrerade in i minsta cell. Efteråt sa hon till mig – ”Detta var din prästinitiering.”

Präst? Ett värre ord hade hon inte kunnat använda, för det väcker så mycket inom mig, inte minst minnen av fasansfulla historier om hur präster behandlat kvinnor som mig genom årtusenden. ”Ja, prästinitiering”, sa hon. ”Du lär människor att hitta hem till gud i sig själva, i varandra och i jorden, vad är det om inte att vara en präst? Och du har förmedlat en ny bibel till jorden, en bibel som lär ut denna väg. En bibel som inte är censurerad.”

Dessa ord har inte landat i mig än, och jag inser att jag måste omdefiniera för mig själv både vad en präst och en bibel är. Ja, det är tid för oss alla att omdefiniera allt som patriarkatet har lärt oss i årtusenden. Hitta tillbaka till grunden. Till det som en gång var.

Jag har ingen aning om vart denna väg kommer att leda mig, och när jag frågade henne om min väg svarade hon så som hon alltid gör. ”Lyssna till ditt hjärta, för där finns jag, där finns du, där finns vi. När du följer ditt hjärta, följer du din väg.” Så enkelt, men ändå så svårt ibland.

Ja, jag fortsätter vandra min väg. Ett steg i taget. Idag sa hon åt mig att skriva denna text, för i mitt hjärta vet jag att vi är många som är här på jorden för att vandra denna väg. Så se denna text som en inbjudan från ditt hjärta till att fortsätta denna vandring.

Tillsammans kommer vi att skapa de förändringar som behövs här på jorden. Bortom vårt sekulariserade samhälle. Bortom religioner. Bortom splittrande andliga läror. Till ett liv där vi lever i harmoni med oss själva, med varandra och med vår jord.

Vägen dit finns redan inom oss. I våra hjärtan. Vi behöver bara lyssna, och följa, ett steg i taget. Tillsammans hittar vi hem. Hem till himmelen på jorden.

(Från 2019-08-19)