Att skapa en skönare värld. Det är inget lätt arbete. Det är ett arbete som behövs på så många plan. Samtidigt. En del är att våga se den patriarkala värld vi lever i. Bara våga se den. Se den för vad den är. Ett luftslott. Ett luftslott som var och en av oss håller uppe när vi sprider patriarkala värderingar, när vi stödjer patriarkala strukturer, när vi skiljer på ”vi” och ”dom”.
Ibland är det lätt att se de patriarkala värderingarna och strukturerna. De syns mitt framför våra ögon. Men ibland är de mer subtila. Nästan osynliga. Vi behöver gräva djupt för att se dem. Djupt, djupt, djupt. Ofta är de förklädda i en helt annan skepnad.
Jag har sällan känt mig hemma i andliga kretsar. Jag har inte riktigt förstått varför, för där är ju så mycket ljus och kärlek. Det sägs det ju i alla fall. Men något har inte känts rätt i mig när jag är där. Det tog tid för mig att förstå varför, och ärligt talat är det inte förrän de senaste åren, och framför allt det senaste året, som jag har förstått varför. Förstått hur djupt de patriarkala värderingarna och strukturerna är invävda i andliga läror, i andliga lärare, i andliga kretsar. Ja, ärligt talat har jag nog inte velat se det, för jag har ju någonstans tänkt att det är genom andligheten vi kommer att skapa en skönare värld. Men den tanken har jag fått lämna, när jag på djupet fått se hur andligheten snarare upprätthåller luftslottet. Och det har ärligt talat gjort ont. Jag har närmast lämnat andligheten bakom mig det senaste året, eller egentligen har jag ju inte gjort det. Det är den patriarkala andligheten jag har lämnat bakom mig, för den djupa andligheten finns i jorden, i elden, i vinden, i vattnet, i kroppen, i hjärtat, i evigheten, och där har min kontakt blivit så mycket djupare än förr.
På senare tid har jag grävt djupare och djupare in i en aspekt av de patriarkala värderingarna och strukturerna. En aspekt som är så djupt förankrad i den patriarkala andligheten, i de patriarkala religionerna och i det patriarkala samhället. Rasismen. Den har kallat på mig länge, länge, men det var när min sons barndomsvän blev ihjälskjuten som min bägare rann över. Rejält. Det går inte längre. Går inte, går inte, går inte. Rasismen är så djupt invävd överallt, att vi ofta inte ser den. Inte vi som inte är utsatta för den, rättare sagt. Och vi är ju så vana vid alla privilegier vi får tack vare rasismen. Vårt privilegierade levnadssätt som bygger på förtryck av de som inte är som ”oss”. Det är tid för oss att stiga ner från den tron vi själv har satt oss på. Sticka hål på luftslottet. Och det gör vi när vi läker oss själva. När vi på djupet ser in i oss själva, och ser hur vi upprätthåller rasismen, hur vi bidrar till rasismen. För det gör vi. Ja, jag också. Och det är ett smärtsamt arbete. Att våga se både den inre rasismen och den yttre rasismen i vitögat. Men det är ett nödvändigt arbete.
Ja, det är tid för oss att sticka hål på luftslottet. Stå sida vid sida med alla våra bröder och systrar runt jorden. Överallt. Det är bara så vi kan skapa en skönare värld. En hållbarare värld. För oss alla.
(Från 2021-05-27)
Drömmer du om att leva i en mer kärleksfull värld? Varmt välkommen! Mitt namn är Emma Sofia Malmsten. Jag hjälper dig att hitta hem till kärleken i ditt hjärta och vandra kärlekens väg, så att vi tillsammans kan skapa en skönare värld där vi lever i harmoni med oss själva, varandra och jorden. Jag erbjuder bland annat healing, trumning och kanaliserad vägledning från gudinnan, det djupa kärleksmedvetande vi alla har i hjärtat. Jag arbetar både på distans och i Hälsohuset i Alnarp i härliga Alnarpsparken mellan Malmö och Lund. Jag har även skrivit två böcker, Ett brev från gudinnan och Kärlekens väg med Maria Magdalena.