Kyrkan och kärleken

Under uppväxten hade jag magiska upplevelser som visade mig att livet är så mycket större än vi får lära oss i skolan och i samhället. Ibland kände jag närvaron av en kärleksfull kraft, och jag upplevde närvaron av varelser från andra dimensioner omkring mig. Senare i livet gav jag mig ut på en djup inre resa och kom i kontakt med rösten från källan vi alla har inom oss. Med tiden lärde jag känna änglar och många andra kärleksfulla varelser från andra dimensioner.

Flera av de varelser jag lärde känna omnämns i Bibeln. Jag hade först svårt att ta in dessa varelser i mitt hjärta eftersom det är så mycket i Bibeln jag inte tror på, speciellt de delar som handlar om synd och dömande. Samtidigt var varelserna jag lärde känna så otroligt kärleksfulla att jag steg för steg välkomnade dem i mitt liv. De pratar alltid om kärlek, förlåtelse, gemenskap och frid, och de vägleder mig djupare och djupare in i mitt inre. De ledde mig även till mitt nya arbete där jag förmedlar healing, meditation och andlig vägledning med hjälp av dem.

Så länge jag kan minnas har jag känt mig dragen till den stämning som finns i äldre kyrkor, och jag älskar att strosa runt i dem eller sitta en stund och meditera. Kanske var det denna dragning som gjorde att jag och en vän satt och pratade om livet, döden och andlighet i Lunds domkyrka en kväll i höstas. Det var konstkväll i Lund och vi hade nyss varit på en konstutställning i domkyrkan. Precis när jag sagt till min vän att jag har svårt för frasen ”för att döma levande och döda” i trosbekännelsen, kom en man som arbetade i kyrkan fram till oss. Han sa till oss att det finns folk i kyrkan som sörjer, och att vi antingen måste vara tysta eller gå iväg. Både jag och min vän blev lika förvånade eftersom det var fullt med människor i kyrkan som pratade med varandra, men vi gick ut från kyrkan efter hans uppmaning. Efteråt pratade vi om vad som egentligen hände. Hade vi pratat om fel saker enligt honom? Det måste väl vara tillåtet att prata om sin tro i kyrkan under en konstkväll? Hade vi varit för glada, kanske skrattat för mycket? Alla som känner mig vet att jag mer är den tystlåtna typen som oftast får höra att jag ska ta mer plats och prata högre – inte välja mellan att vara tyst eller bli utslängd.

Jag hade svårt att känna mig hemma i Bibeln sedan tidigare, och efter händelsen i domkyrkan hade jag även svårt att känna mig välkommen i kyrkan. Månaderna gick och jag satte inte min fot i domkyrkan. Tidigare gick jag ibland in och tände ett ljus när jag gick förbi, men nu fick jag istället en klump i magen varje gång jag såg kyrkan. Jag förstod att jag måste hitta ett sätt att komma över det som hänt.

För ett par veckor sedan gick jag återigen förbi domkyrkan och funderade på att gå in, men kyrkan var stängd. Min blick föll då på anslagstavlan där det stod att det är drop in-vigsel i domkyrkan den 6 juni. Jag och min sambo hade sedan några månader tillbaka planerat att gifta oss, men inte bestämt tid och plats än. Vår bröllopsresa var redan inbokad i juli och tiden började rinna iväg. Kunde drop in-vigseln vara något för oss? Mitt magiska nummer är 66 och därför kändes den sjätte juni som ett perfekt datum för vigsel. Frågan var om jag skulle skulle jag klara av att gifta mig där? Jag pratade med min sambo när jag kom hem och han skulle fundera över om han ville gifta sig där eller inte. Vi hade beställt hindersprövning sedan tidigare och kanske skulle intyget hinna komma fram till oss innan dess.

Mindre än en vecka innan drop in-vigseln kom intyget om hindersprövning i vår brevlåda. Jag insåg att jag måste ta mig till domkyrkan och känna av om vi kan gifta oss där eller inte. När jag kom in i domkyrkan kryllade det av folk och det var hög ljudvolym överallt. Jag försökte hitta en plats att sätta mig i lugn och ro, men jag hittade ingen. Mitt i allt oväsen hörde jag rösten djupt från mitt inre säga till mig att gå nerför trappan. Jag har vant mig av att följa denna röst även när jag inte förstår varför, och även denna gång blev jag fundersam eftersom det var precis lika stökigt nedanför trappan som ovanför. Då sa rösten till mig att gå längst in och sätta mig på en stol som stod i dunklet vid något som jag trodde var en gravsten. Jag satte mig där och började meditera. Någon minut senare blev det alldeles tyst. Jag öppnade ögonen och såg att jag var helt ensam.

Jag fortsatte att meditera och fick en så djup upplevelse att den inte går att beskriva med ord. Hela mitt hjärta svämmade över av kärlek om och om igen, och tårarna rann i floder längs mina kinder. Jag har haft liknande upplevelser förr, men aldrig i en kyrka. Jag kände hur jag inte längre kan skilja på den källa vi alla har inom oss och den gud eller gudar som religionerna pratar om. Jag förstod hur vilse vi kommit i religionerna när vi började dyrka en gud som finns utanför oss själva och som vi måste behaga, istället för att lyssna till vårt eget hjärta. Vi har alla gud inom oss, vi är alla gud, vi är alla ett. Denna insikt kom till mig för många år sedan, men det var inte förrän i denna stund som jag verkligen tog in den i mitt hjärta. Tiden har kommit då det är dags att förlåta allt ont som gjorts i religionernas namn, och jag fick till mig samma fraser som jag fått så många gånger på senare tid – ”alla gör så gott de kan” och ”alla gör det de tror är rätt”. Alla gör det de tror är rätt utifrån sin tro, men de läror religionerna lär ut har i många fall blivit så förvanskade genom åren att det numera skiljer sig markant från de ursprungliga lärorna.

Jag fick till mig hur kyrkan och religionernas roll kommer att förändras i framtiden. De kommer inte längre att predika om vad som är rätt eller fel, utan de kommer att hjälpa människor att få kontakt med den gudomliga gnista vi alla har inom oss. Det är när vi får kontakt med denna gnista som vi kan förändra världen och skapa ett bättre liv för oss alla. Jag insåg att det är detta jag arbetar med redan idag och att det därmed är dags för mig att öppna upp mitt hjärta för kyrkan igen.

Under upplevelsen kände jag även att vi ska gifta oss i domkyrkan, omgiven av vår närmaste släkt. Mina tankar gick till min mamma som var inlagd på sjukhus, men jag fick till mig att hon kommer att vara med. Dagarna framöver velade vi fram och tillbaka, men på kvällen två dagar innan drop in-vigseln bestämde vi oss för att gifta oss där. Vi bjöd in närmaste släkten och dagen efter ordnade vi de praktiska detaljerna. Den 6 juni var vi på plats i domkyrkan. Jag hade läst att vigslarna kommer att ske på flera olika platser i domkyrkan, och när det var vår tur att anmäla oss visade det sig att nästa lediga tid för vigsel var i kryptan – den plats där jag hade min härliga meditationsupplevelse några dagar tidigare.

En stund senare vandrade vi ner i kryptan tillsammans med våra barn, vår närmaste släkt och prästen. Kryptan var nu upplyst av många levande ljus och det var som att komma till en annan tid och plats med alla vackra pelare omkring oss. Det var en fin vigsel med en skön och avslappnad präst och en fantastisk sångare. Vi vigdes på precis den plats jag satt och mediterade några dagar tidigare. ”Gravstenen” jag då satt bredvid visade sig vara kryptans huvudaltare som stått där i snart 900 år. Jag minns hur prästen under vigseln pratade om hur människor har kommit till just denna plats med sin längtan, hopp och kärlek i århundraden, och att den nu också är vår plats. Jag kände ett starkt ”ja” i mitt hjärta över hur sant det är. Det är en hel del i Bibeln jag inte tror på, men jag tror på den gud vi alla har i våra hjärtan, och det räcker mer än väl. Jag är välkommen i kyrkan, och det är även alla andra. Vi är alla ett, och det är dags för oss alla att försonas och skapa en ljus framtid för vår jord.