Kärlek, kärlek, kärlek

Idag är det 75 år sedan överlevarna från Auschwitz befriades. Det är även drygt 25 år sedan jag besökte Auschwitz. Jag minns än idag hur jag hamnade i ett djupare medvetandetillstånd när jag var där. Som om jag var där på den tiden, då när det hände. Hur jag såg förtvivlade människor hasa omkring mig. Hur jag kände stanken. Hur jag hörde skriken och gråten. Hur sorgen tog sig hela vägen in i märgen på mig.

Nu står Auschwitz där som ett monument över en svunnen tid. Ett minnesmärke över den grymhet mänskligheten är kapabel till. En påminnelse. En påminnelse om hur det kan gå när vi människor tappar kontakten med vårt hjärta, och låter vårt ego styra. När ”jag, min och mitt” blir viktigare än allt annat. När vi börjar se oss som finare än andra. När vi börjar tro att vi har mer rättigheter än andra. När vi börjar se oss som allsmäktiga gudar som bestämmer vem som har rätt att leva.

Det sägs att vi måste känna till vår historia för att inte upprepa den. Det är till viss del sant, men så länge vi lever ifrån vårt ego kommer vi att upprepa vår historia i alla fall. Om och om igen. Det ser vi inte minst i våra dagar när utvecklingen på många sätt påminner om åren innan förintelsen. Ja visst, vi kan blunda och inte låtsas om det, men det är så det är, hur gärna vi än inte vill se det. Hur gärna vi än bortförklarar det. Det hjälper inte.

Jag har inte skrivit här så mycket i vinter. Jag har behövt ladda om. Hitta lusten igen. För ibland är det svårt. Att vandra kärlekens väg och dela med mig av mitt hjärtas röst offentligt – det verkar för en del vara det mest provocerande som finns. Som om egots väg är det normala, och kärlekens väg det udda och konstiga som måste smutskastas och stötas bort. Det har gjort ont i mig så många gånger när andra människor blivit provocerade av det jag gör. Så ont.

Nu i vinter har jag grävt djupare och djupare in i mitt hjärta, djupare och djupare in i kärleken, djupare och djupare in i livets spiral… Så många tårar som runnit nerför mina kinder. Så mycket som ramlat bort. Så många gamla ”sanningar” jag inte längre ser som sanna, inte minst ”andliga” sanningar. Det känns som om jag har återfötts igen, och igen, och igen…

Något som visat sig så tydligt för mig är det motstånd jag har haft mot min gåva, för all den smärta den fört med sig för mig under livets gång. Min gåva som är mitt öppna hjärta där jag har djup kontakt med kärleken, med det gudomliga, med allt som är, med den vi alla är… Mitt hjärta som hjälper andra människor att hitta hem till kärleken i sitt hjärta. Ja, en underbar gåva på många sätt, men även en gåva som drar upp smärtan i andra till ytan. Smärta som en del inte vill se, utan kastar på mig istället.

Men jag känner nu… Det går inte längre. Jag fick till mig att se allt de kastar mot mig som just deras smärta. Att inte låta deras smärta röra mig. Att inte gå in i diskussioner med deras smärta. För det går inte. Det har jag försökt alltför många gånger. Hit, men inte längre. Det räcker nu.

Och ja, jag känner nu, att det är tid för mig att ta emot min gåva med öppna armar, för min gåva behövs så väl på jorden i våra dagar. Från och med nu kommer kärlek att vara huvudfokus i min verksamhet. Kärlek, kärlek, kärlek. Jag erbjuder kärlekshealing, både på distans, och i form av sessioner och cirklar. Kärlekshealing som hjälper dig att hitta hem till kärleken i ditt hjärta och följa ditt hjärtas röst. För ditt hjärta behövs här på jorden. Ditt hjärtas röst behöver höras här på jorden. Det är bara så vi förhindrar att historien upprepar sig. Det är bara så vi skapar en ljusare framtid för jorden och för alla hennes barn.

(Från 2020-01-27)