I det mörkaste mörker

I det mörkaste mörker finns det klaraste ljus. Veckorna innan vintersolståndet var tuffa. Jättetuffa. Jag har vänt och vridit på varenda sten i mitt inre. Så många känslor. Så många tårar. Så mycket feber.

I elden i vintersolståndet i natt kom det till mig så tydligt. Jag är här för att väcka jorden till liv igen. Inte som den slit- och slängfabrik vi gjort henne till, utan väcka henne till liv på djupet. Med hela hennes feminina essens. Jag kände hur hon mullrade i natt. Djupt i sitt inre. Hur hon sköt upp sitt ljus, sin kraft, sin kärlek in i mig, och jag kände mig som en vulkan som sköt vidare upp den glödande lavan över jorden. Jag har upplevt det så många gånger förr, men aldrig så starkt, aldrig så kraftfullt. Hon vaknar till liv nu. På djupet. Tårarna rinner.

Inför vintersolståndet blev jag vägledd att släppa allt gammalt. Låta begränsningar, föreställningar, tankar och känslor brännas upp av eldens flammande lågor. Nu förstår jag varför. Det är tid nu. Tid att släppa det gamla för att påbörja det nya. Vi går mot ljusare tider. Från askan in i elden. Det är inte en lätt resa vi har framför oss. Det kommer att ta emot ibland. Jag vet ärligt talat inte vad jag konkret ska göra… Men det är ok. Det är som det ska. Jag följer viskningarna från min inre gudinna. Viskningarna från moder jord. Viskningarna från träden, vattnet, månen, solen och stjärnorna. De leder mig. De leder mig på den väg jag är här för att vandra. Och jag är tacksam för varenda en av er vars väg korsar min. Tack för att ni finns. Tillsammans förändrad vi livet här på jorden. Tillsammans förändrar vi världen.

(Från 2018-12-22)