Födandets kraft

I midsommarhelgen var det femton år sedan jag blev mamma till denna fina lilla pojke. Redan under graviditeten kände jag att jag ville föda så naturligt som möjligt, utan onödiga ingrepp. Förlossningen blev inte helt som jag önskade, men det var en fin upplevelse som jag gick stärkt ur. Jag kände att personalen lyssnade till mig och följde mina önskemål i den mån det gick. Vi var ett team. Framför allt fick jag under förlossningen känna prov på den kraft vi kvinnor besitter när vi föder barn. Jag som i vanliga fall gråter när jag slår tårna i tröskeln fick känna att det finns en större kraft inom mig som kommer fram när den behövs. Jag fick en större tilltro till min kropp. Några år senare var det tid för hans lillasyster att komma till världen, och även detta var en upplevelse jag gick stärkt ur.

När det var tid för vårt yngsta barn att födas hade jag stora förhoppningar. Jag ville att förlossningen skulle vara en underbar upplevelse, såsom jag läst att andra kvinnor upplevt när de helt låtit kroppen ta hand om födandet. Men jag hade missat en viktig faktor – krisen i förlossningsvården. Jag skulle kunna skriva en lång uppsats om allt som gick fel under förlossningen, men jag får nöja mig med slutet. Påtvingade ingrepp ledde till att min kropp hamnade i en enda lång och otroligt stark och smärtsam värk. Då kom barnmorskan in och sa att det var dags för värkstimulerande dropp. Det kändes som ett dåligt skämt. Hur kan hon vilja sätta smärtstimulerande dropp när jag redan har en starkare värk än jag någonsin haft, och som dessutom fortsätter minut efter minut efter minut? Även CTG-kurvan visade denna värk som ett enda långt streck högst upp på skärmen. ”CTG-kurvan visar fel ibland”, var barnmorskans svar. Så både min kropp och CTG-kurvan hade fel, och hon visste bäst? Det hela slutade med att både jag och bebisen blev helt utmattade av värken som aldrig tog slut, och hans hjärtljud gick ner. Barnmorskan sa att han måste ut NU och med gemensamma krafter kom han ut, men min kropp gick i kras.

Efteråt fick jag reda på att de under natten skickat vidare fem födande kvinnor till andra sjukhus eftersom det var fullt på avdelningen. Barnmorskan berättade efteråt att hon hade hand om en annan kvinna som var lika långt gången i förlossningen som jag var, och att hon därför ville ”skynda på” min förlossning för att hinna med den innan det var tid för den andra kvinnan att föda…

Men vem skulle laga min kropp? Samma barnmorska. Hon hade redan arbetat hela natten, var utmattad och på övertid, men alla andra var upptagna. Hon började med att dra ut moderkakan innan den lossnade av sig själv. Jag minns att jag då frågade om allt kom med ut, och det intygade hon. Några dagar senare fick jag dock hög feber och det visade sig att allt inte alls hade kommit med ut, utan orsakat en kraftig inflammation i min livmoder. Hur gick det då med själva lagandet? Inte bra, det kände jag redan efter några timmar. Något var allvarligt fel, det visste jag, men jag bara valsades runt i vårdkarusellen. Ingen ville ta hand om det. ”Det ser bra ut”, fick jag höra gång på gång. Tills jag kom till efterkontrollen och det visade sig att lagningen blivit fel, och att min kropp läkt ihop fel. Inte konstigt att jag hade ständiga smärtor. ”Du kan få opereras om ett halvår, men jag kan inte lova att det blir bättre”, fick jag höra. Jag beslöt mig för att avvakta… Och kroppen har en fantastisk självläkningsförmåga. Efter ett halvår med ständiga smärtor hittade min kropp tillbaka till ett annat sätt att vara. Numera märker jag oftast inte av det, men jag har hört om många kvinnor som gått igenom liknande upplevelser och som har stora problem med sina skador i åratal efteråt. Och då har vi inte ens pratat om alla de skador som bebisarna kan råka ut för. Skador som hade kunnat undvikas om förlossningsvården fungerat som den ska.

Förlossningen är en av livets viktigaste stunder. Det är då vi går från att vara kvinna till att även vara moder. Jag vet vilken fin upplevelse en förlossning kan vara. En upplevelse som gör att vi stärkta stiger in i vår modersroll här på jorden. Hur vi fylls av den feminina kraften. Jag vet också hur det kan vara precis tvärtom. Om min första förlossning varit som min sista tror jag aldrig att jag vågat föda fler barn. Jag förstår de som har förlossningsrädslor. Vi måste satsa mer resurser inom förlossningsvården, men framför allt måste förlossningsvården lyssna mer till oss födande kvinnor. Vi känner våra kroppar, vi har all kunskap inom oss om hur vi föder barn, men förlossningsvården motarbetar denna kunskap på så många plan. Det feminina stiger över stora delar av jorden nu, och det är dags att vi återtar tronen för över vårt eget födande.