En gemensam utmaning

De senaste veckorna har varit omvälvande. Transformerande. Sorgliga. Helande. Skrämmande. Kärleksfyllda. Omtöcknande. Omfamnande. Allt på en gång.

De senaste veckorna har jag mestadels tillbringat i sängen. Feber. Jobbig hosta. Smärtsam andning. Ont överallt. Samtidigt har den ena efter den andra rädslovågen svept över jorden. Dragit upp allt till ytan. Allt där vi inte fullt ut står i kärlek. Från min säng har jag känt det som händer i vår värld. Både i vår inre värld, och i vår yttre värld.

När det gjort för ont har gudinnan viskat till mig. ”Andas. Andas med kärlek genom all smärta. Andas från hjärtat. Andas med hjärtat.” Och jag har andats. Med kärlek. Även när det gjort så ont, så ont, så ont. För varje kärleksfyllt andetag har jag sjunkit djupare och djupare in i hjärtat. Bortom föreställningar. Bortom illusioner. Bortom lögner. Bortom allt vi matas med i våra liv. Djupt, djupt, djupt in i hjärtat, in i vårt gemensamma hjärta, där de djupare sanningarna finns.

Jag har fått se djupare och djupare perspektiv på det som händer på jorden i våra dagar. Ett virus må vara en katalysator för det som händer på jorden, men det är så oerhört mycket större än så. Vare sig vi drabbas av det fysiska viruset eller inte, så påverkas vi alla av det som händer. Alla.

I hjärtat fann jag en djup sorg. En sorg över alla de gånger jag blivit sågad vid fotknölarna för att jag inte passar in i vårt samhälle. En sorg jag delar med så många andra, inte minst många av de barn och ungdomar som de senaste åren rest sig upp runt jorden. Alla vi som sett hur vårt samhälle är på väg att rusa ut över ruinens brant. Alla vi som bönat och bett vårt samhälle att ändra riktning.

Djupt i hjärtat fann jag även gudinnans sorg. Moder jords sorg. Hennes sorg över att vi förstör hennes kropp. Hennes sorg över att vi skadar och dödar varandra. Hennes sorg över att vi skadar och dödar så många av hennes barn. Hennes sorg över allt lidande som fört oss till ruinens brant.

De senaste veckorna har vårt samhälle tumlat utför ruinens brant. Det krackelerar framför våra ögon. Splittras. Går i bitar. Ja, många kommer att försöka laga vårt samhälle, det tvivlar jag inte på. Återskapa det som var. Men det går inte längre. Livet strävar efter balans, och vårt samhälle har under lång tid valt rakt motsatt riktning. Det går inte längre. Det kommer bara att orsaka mer och mer lidande.

Nej, den väg vi vandrade förr är inte längre möjlig. Om vi vill att mänskligheten ska överleva är det tid för oss att välja en annan väg.

En gemensam utmaning, ett virus, hjälper oss nu att finna denna väg. Ja, viruset orsakar lidande, men hur mycket lidande som skapas är upp till oss. Varenda en av oss. Om vi samarbetar, om vi hjälps åt, om vi ställer upp för varandra, om vi beskyddar varandra. Bortom alla gränser. Kort sagt – om vi väljer kärlekens väg. Då kommer de allra flesta av oss att komma igenom detta med livet och hälsan i behåll. Och på sikt kommer vi att ha besparat oändligt mycket mer lidande på alla plan.

Det värmer mitt hjärta att se hur många människor runt jorden som nu väljer kärlekens väg. Det är denna väg som kommer att föda fram vår nya värld. Det är ingen enkel väg vi har framför oss. Den för med sig många utmaningar. Men det är vägen framåt. Och det är en väg vi inte bara vandrar för vår egen skull, utan för moder jord och för alla hennes barn.

Så låt oss nu vandra tillsammans. Andas tillsammans. I kärlek. Ett andetag i taget. Från hjärta. Till hjärta. Till hjärta.

Tillsammans föder vi fram en ny värld. I kärlek.

(Från 2020-03-31)