solnedgång

”Du är här för att sprida kärlek, inte för att vara älskad.”

Dessa ord kom till mig från gudinnan för en tid sedan, och jag har levt med dem sedan dess. Djupare och djupare har de berört mitt hjärta. Lager efter lager. Bränt bort så mycket.

I vår värld får vi lära oss hur viktigt det är att vara omtyckt. Älskad. Uppskattad.

Hur är det enklaste sättet att bli det? Att stryka andra människors ego medhårs. Att spela enligt vårt samhälles spelregler. Att vara en ”duktig flicka”.

Ja, att vara en ”god samhällsmedborgare”. Och ja, gott så, om det nu varit som så att vi levt i ett samhälle som tar hand om jorden och alla hennes invånare. Men nu är det tyvärr precis tvärtom. Att vara en ”god samhällsmedborgare” leder oss rakt utför stupet.

Det feminina uppvaknandet som sker över jorden i våra dagar, det leder oss i rakt motsatt riktning. När kärleken sprakar i vårt hjärta. När den feminina kraften brinner i vår livmoder. När gudinnan vaknar upp inom oss. Då kan vi inte längre vara en ”duktig flicka”.

Gudinnan är för mig den rena kärleken. Men hon hymlar inte, hon mesar inte, hon döljer inte. Nej, hon leder oss till att bränner bort allt inom oss där vi inte fullt ut står i kärlek. Det är en resa med blod, svett och tårar. En resa som bara går djupare och djupare. Och hon leder oss till att göra samma resa i vårt yttre värld. Säga de obekväma sanningarna. Spräcka illusioner. Sluta spela enligt vårt samhälles spelregler.

Blir vi omtyckta av det? Ibland. Men inte sällan motsatsen.

När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag se att gudinnan alltid funnits där inom mig. Men så många gånger jag genom åren tryckt ner hennes kärlek, svalt hennes ord, stängt ner hennes kraft. Allt för att passa in, och vara en ”duktig flicka”. Men ibland gick det inte. Inte sällan var det i samband med att auktoriteter använde sina befogenheter på ett mindre kärleksfullt sätt, för att uttrycka det milt. Då vaknade gudinnan till liv i mig. Och ja, en del har blivit förvånade när ”tysta och blyga Emma” förvandlats till en rytande lejoninna.

Men åren blev gudinnan svårare och svårare att trycka ner, och numera följer jag den vägledning jag får från henne. Även när det är obekvämt. Även när det triggar andra. För om det är något jag lärt mig med åren så är det att hon behövs här på jorden. I oss. Hon finns i varenda en av oss. I jorden. Hon finns överallt.

Patriarkatet har i tusentals år gjort allt de kan för att förtrycka henne. De har demoniserat henne. Dolt henne. Fått oss att glömma henne. Jag förstår varför de gjorde det. Det var enda sättet för dem att få oss att spela enligt deras spelregler. Nu när de känner att hon vaknar igen. Nu när de känner att murarna i deras bygge skälver. Då hånar de. Då förtrycker de. Då hotar de. Då hatar de. Patriarkatet som finns både i vår yttre värld, och i vår inre värld. Det är så djupt inpräntat i oss alla.

Men nu vaknar hon mer och mer. Gudinnan. I jorden. I oss. I fler och fler. Och det värmer mitt hjärta så oändligt mycket. För den dag då hon vaknat i tillräckligt många av oss. Då kommer patriarkatet att falla samman som det korthus det alltid har varit. Gå upp i rök i gudinnans flammande eld. Och då kommer vi att se att vi redan lever i paradiset. Det var bara patriarkatet som dolde det för oss.

Så i fullmånens magiska kraft hälsar jag dig gudinnan. Tack för att du mer och mer vaknar i mig. Tack för att du vaknar i oss. Tack för att du vaknar i jorden. Tack för att du vaknar överallt. Tack för att du påminde mig om att jag är här för att sprida kärlek, och inte för att vara älskad. För kärleken finns hela tiden inom oss. Du är kärleken. Och av dig är vi alltid älskade.

(Från 2020-03-09)