Dimman

Så är det mars igen. Ett år sedan vi gick in i dimman. Den dimma vi fortfarande famlar runt i, på så många plan.

Det har varit ett tufft år, ett smärtsamt år, för många av oss. För mig har det definitivt varit det. Det har varit ett år med så många perspektiv, så stora kontraster, och så djupa klyftor.

Aldrig förr har jag känt livets oändlighet så djupt, och aldrig förr har jag mött livets ändlighet så nära.

Aldrig förr har jag lärt mig så mycket, och aldrig förr har jag insett hur mycket jag har kvar att lära.

Aldrig förr har jag känt en så djup sorg och smärta, och aldrig förr har jag känt en så djup glädje och tacksamhet över att få leva.

Aldrig förr har så mycket fallit i bitar, och aldrig förr har det funnits så mycket plats för det nya att födas.

Ja, det har varit ett år vi kommer att minnas. Länge, länge. Och vi är inte ute ur dimman än. Men för varje dag ser jag lite, lite klarare. När jag blundar, och verkligen ser. Med hjärtat. Då ser jag. Klarare och klarare. Den väg som mer och mer visar sig framför mig. Kärlekens väg.

Kom, kallar hon. Kom.

(Från 2021-03-01)