Det meningslösa våldet

Djupare och djupare in i hjärtat. Djupare och djupare in i hjärtat. Djupare och djupare in i hjärtat. In i sorgen, in i smärtan, in i bedrövelsen. Tårar, tårar, tårar.

De senaste veckorna har varit oerhört mörka för mig. Jag har flera gånger känt att jag ska skriva om det, men jag har tvekat. För hur skriver man om något som är så oerhört tragiskt, så tragiskt att de flesta av oss väljer att titta bort? Men det går inte för mig. Inte längre.

För några veckor sedan skedde ännu en dödsskjutning i Malmö. Denna gång var offret en tonårspojke. När jag hörde det blev jag berörd, men sen försökte jag skaka av mig det, så som vi gör. Ett par dagar senare gick det inte längre. Inte när jag fick höra att offret var en barndomsvän till en av mina söner.

Han och min son skolades in på förskolan samtidigt, och sedan hängde de och några andra pojkar ihop under alla förskoleåren. När det var tid för pojkarna att börja skolan var vi några som flyttade, medan några stannade kvar.

När jag genom åren hörde om det eskalerande våldet i Malmö, då gick mina tankar ofta till de andra pojkarna. Jag hoppades att de hade det bra. Och nu är en av dem ihjälskjuten. Mördad. Död. Ännu ett offer för det eskalerande våldet. Jag tittar på filmerna från barnkalasen, försöker förstå, försöker förstå det ofattbara. Jag kramar krampaktigt om min son, men vetskapen om att hans mamma aldrig mer får hålla om sin son gör så ont.

De senaste veckorna känns det som jag har gråtit så många mödrars sorg. Mödrar som förlorat sina barn till det meningslösa våldet. Våld som inte leder någonstans, mer än till mer våld. Och vetskapen om att vi kan förhindra det, men istället späder på det. Med mer hat. Med mer politiska utspel. Med mer rasism.

Det går inte längre. Det går inte, går inte, går inte. Vi kan inte längre ha det så här.

Vi kan inte fortsätta stänga våra hjärtan för varandra. Vi kan inte längre vända oss bort. Vi kan inte längre blunda för det svåra.

Det finns bara en hållbar väg framåt, och den går in i hjärtat. Där vi verkligen kan se varandra, som de medmänniskor vi är. Hjälpa varandra. Finnas där för varandra. Vi behöver integration på alla plan, både i vår inre värld, och i vår yttre värld. Överallt.

Och till dig, du fina själ, som fick lämna jordelivet alldeles för tidigt. För mig kommer du alltid att vara pojken med de vackra lockarna, kloka ögonen och varma hjärtat. För dig, och för alla andra barn och ungdomar som blivit offer för vuxenvärldens misslyckanden, för er skull lovar jag att göra allt jag kan för att skapa en mer kärleksfull värld. För oss alla.

(Från 2021-05-17)