Kanske är detta en av de svåraste texter jag kommer att skriva. Kanske är detta en av de viktigaste texter jag kommer att skriva. Jag ber dig läsa denna text med hjärtat. Ta in de ord du är redo att ta in, och låt resten så ett frö i ditt hjärta.
De senaste månaderna har jag ägnat mig åt avgiftning. Djup avgiftning. Djup, djup, djup avgiftning. Avgiftning från ett missbruk jag inte ens ville kännas vid. Jag önskar att jag hade kunnat skriva att jag inte kände till detta missbruk, men det hade varit en lögn. För visst kände jag till det. Visst gjorde jag det. Men jag var ju inte inte en sån som ägnade mig åt detta missbruk. Ja, det försökte jag intala mig själv. Tills i våras. Då det inte längre gick. Då jag i djupet av mitt hjärta förstod att detta missbruk är skillnaden mellan liv och död. Inte främst för mig, men för alla som faller offer för följderna av detta missbruk. Det var då jag påbörjade denna avgiftning. Ja, egentligen har jag påbörjat denna avgiftning många gånger under de senaste åren, men alltid slutat efter en tid, eftersom avgiftningen varit så svår. Ja, jag var inte tillräckligt motiverad att ta tag i detta missbruk då, men nu i våras tog jag äntligen tag i det. På djupet. Först i ensamhet, och sedan i en grupp.
Och ja, avgiftningen har varit svårt. Oändligt svårt. Den har pågått dag och natt, natt och dag, till och med i mina drömmar. Jag har gråtit oändligt mycket. Tårarna har forsat när jag på djupet fått känna följderna av detta missbruk. Tårarna har forsat när jag på djupet fått känna hur djupt detta missbruk går. Tårarna har forsat när jag på djupet förstått hur hårt jag har blundat för att kunna leva med detta missbruk. Men nu har mina ögon öppnats, och jag kan inte längre stänga dem. Det går inte. Och jag vill inte längre blunda. Följderna av detta missbruk är alldeles för fruktansvärda för det.
Och ju mer mina ögon har öppnats, ju tydligare har jag sett hur utbrett detta missbruk är. Överallt i vårt samhälle. Överallt. Hur det genomsyrar allt. Politiken. Företagen. Organisationerna. Föreningarna. Skolorna. Religionerna. Andligheten. Alternativa rörelser. Allt. Alla. Ja, jag ser hur nästan alla människor jag mött under livets gång är djupt fast i detta missbruk. Ja, nästan alla människor jag mött som har en egenskap gemensam med mig. Att vi är vita.
Vilket är det missbruk jag talar om? White supremacy.
Jag tror på alla människors lika värde. Jag tycker att alla människor ska ha samma rättigheter och möjligheter. Men vi lever i en värld där det inte ser ut så. Av många olika skäl, men en av de viktigaste är just white supremacy. Vi som är vita har så oändligt många privilegier som inte människor med annan hudfärg har. Privilegier som ingen har gett oss, utan som vi har tagit. Privilegier som är en följd av det förtryck, den förföljelse och den förintelse vita människor har gjort mot andra människor genom tiderna, och gör än idag. Ja, även om vi eller våra förfäder inte är eller var aktivt delaktiga i detta, så har vi ändå del av dessa privilegier. Privilegier som fortsätter förtrycka, förfölja och förinta andra människor. Privilegier vi missbrukar. Med fruktansvärda följder. På alla plan.
Precis som många andra har jag förfasats över hur rasismen breder ut sig i vårt samhälle. Överallt. Hur det blivit mer och mer accepterat att uttrycka rasistiska åsikter. Ja, det gör ont. Vi är många som försökt tiga ihjäl det, eller slåss mot det, men ingen av dessa sätt fungerar. För det lever i oss. White supremacy lever i oss. Det är där vi måste börja. Avgifta oss själva. Det är först då vi kan förändra vårt samhälle. Om inte, så står vi snart inför det faktum att vårt samhälle styrs fullt ut av rasister som inte längre döljer sina åsikter, utan låter dem få fullt spelrum. Och jag vill inte ens tänka tanken på det samhälle de kommer att skapa.
Ja, så länge vi inte avgiftar oss själva kommer white supremacy att fortsätta leva i oss, och förgifta vår värld. Då spelar det ingen roll hur mycket ljus och kärlek vi skickar, hur högt vi skriker, eller hur hårt vi sparkar. Nej. Vägen till en skönare värld för alla, den går inåt först. Djupare och djupare och djupare in i hjärtat. Där vi städar bort allt där vi inte står i kärlek. Och white supremacy förhindrar oss att uppleva den djupa kärleken till allt och alla och alltet. Ja, det är tid för oss att få slut på detta missbruk. Nu.
Om denna väg kallar på dig, eller om du blir triggad av det jag skrivit här, då rekommenderar jag varmt en bok som hjälpt mig på denna väg, ”Me and White Supremacy – How to Recognise Your Privilegie, Combat Racism and Change the World” av Layla F Saad. Det är inte en bok att bara läsa pärm till pärm. Nej, det är en bok att leva med, att andas med, att älska med, att drömma till, att gråta till, att skrika till, att triggas av, att utmanas av, att läkas av. Jag har haft föregångaren till denna bok i flera år, och påbörjat den åtskilliga gånger, men det var inte förrän nyligen jag kom igenom hela boken. Mycket tack vare att jag läste den tillsammans med andra i en grupp, och jag rekommenderar varmt att läsa den tillsammans med andra. För den väcker mycket i oss. Oändligt mycket. Men det är så vi läker. Tår efter tår efter tår.
Jag är inte av med detta missbruk än, för det är så djupt förankrat i oss och i vårt samhälle. Överallt. Men jag är på väg. Och hur smärtsamt det än är så vet jag att det är värt vartenda steg. För en skönare framtid. För jordens alla barn. Alla.
(Från 2021-06-28)
Drömmer du om att leva i en mer kärleksfull värld? Varmt välkommen! Mitt namn är Emma Sofia Malmsten. Jag hjälper dig att hitta hem till kärleken i ditt hjärta och vandra kärlekens väg, så att vi tillsammans kan skapa en skönare värld där vi lever i harmoni med oss själva, varandra och jorden. Jag erbjuder bland annat healing, trumning och kanaliserad vägledning från gudinnan, det djupa kärleksmedvetande vi alla har i hjärtat. Jag arbetar både på distans och i Hälsohuset i Alnarp i härliga Alnarpsparken mellan Malmö och Lund. Jag har även skrivit två böcker, Ett brev från gudinnan och Kärlekens väg med Maria Magdalena.