Igår var det höstdagjämning. På morgonen fick jag till mig att ta trumman och köra ut till den heliga plats där jag så ofta har ceremonier på heliga dagar. Ceremonier för jorden och för hennes invånare.
Jag vet aldrig riktigt vad som väntar mig där, men igår blev det mer dramatiskt än vanligt. Mycket mer dramatiskt.
Jag hann bara köra en stund, då jag hör en lång och hög tutning. Jag tittar i backspegeln och det enda jag ser är en del av fronten på en lastbil. Alldeles för nära. Alldeles, alldeles för nära. Jag försöker köra fortare för att öka avståndet, men lastbilen ökar i samma fart. Jag inser att jag varken kan bromsa eller svänga, för då kommer lastbilen att dundra in i mig. Jag försöker köra ifrån den igen, men det går inte, lastbilen kör bara fortare och fortare, nuddar nästan min bil. Tutar aggressivt. Jag börjar bli rädd. Då kommer det mötande trafik mitt framför oss, och en av bilarna håller på att köra om den andra. Hela vägen framför mig är blockerad av de mötande bilarna, och precis bakom mig dundrar lastbilen på i alldeles för hög fart. Det finns inget jag kan göra. Det är såna där sekunder då livet stannar upp, när döden bara är ett ögonblick bort. Tack och lov hinner den omkörande bilen precis köra om, och vi undviker en krock. Men jag kan inte slappna av än, för lastbilen fortsätter dundra fram precis bakom mig. Och så håller det på, i flera minuter, tills lastbilen äntligen svänger av, och jag kan andas igen.
Jag har mött galna bilförare förr, men det här var något annat. En sån aggressivitet. Total avsaknad av respekt för andras liv, i minut efter minut efter minut. Men så mycket hände i mig dessa minuter när mitt liv kunde ta slut vilken sekund som helst. Något vaknade, på djupet. Den heliga sorgen och den heliga vreden. Lastbilen blev som en symbol för all patriarkal galenskap som sker omkring oss. Hur den dundrar fram med total avsaknad av respekt för livet.
Och jag fick till mig att ta med den heliga sorgen och den heliga vreden in i ceremonin när jag trummade på berget. Jag kallade in Hel som jag gjort så många gånger förr. Hel, det namn som modergudinnan vördades vid här i vår del av världen i årtusenden innan patriarkala krafter demoniserade henne och tog över makten, precis som de gjort gång på gång på gång runt jorden. Ja, jag kallade in Hel, på denna heliga plats som en gång i tiden blev helgad åt henne, och jag kallade in modergudinnan på alla heliga platser runt jorden som blivit helgade till henne genom tiderna. Och det är många, otroligt många. För mitt inre öga såg jag dem som kraftplatser som numera kokar runt vår jord, nu när den hennes kraft återigen vaknar i marken och i oss.
Och jag såg hur hon kokar i Iran. Hur hon kokar i våra systrar där som nu reser sig upp mot sina förtryckare, med sina liv som insats. Och mitt hjärta gråter för dem. För deras mod, för deras styrka, för allt lidande de går igenom. Jag trummade för dem, precis som jag känner att så många andra gör runt jorden. Hur vi skickar vidare vår kraft till dem.
För det räcker nu. Vi har sett all galenskap patriarkala krafter är förmögna till. Det finns ingen bortre gräns, vare sig det handlar om sexism, rasism, miljöförstöring eller andra former av förtryck och förstörelse. Och om vi låter dessa krafter fortsätta sitt segertåg över jorden kommer mänskligheten snart vara ett minne blott. Och kanske är det ärligt talat ingen förlust för det övriga livet här på jorden, för ingen annan art har orsakat lika stor skada som vi människor har gjort.
Men djupt inom mig ser jag även mänsklighetens potential till godhet. När vi lever så som vi en gång i tiden gjorde. Då när vi vördade modergudinnan. Då när vi vördade livet i allt och alla. Då när vi levde i harmoni med jorden och med alla hennes invånare. Och djupt inom mig ser jag att denna värld är möjlig igen. Och vi kommer närmare dit varenda gång vi kallar in modergudinnan, och låter henne vakna i marken och i oss.
Och det är något magiskt som sker när vi kallar henne vid det namn som våra förmödrar och förfäder en gång i tiden kallade henne vid. Som om marken minns, som om vårt blod minns. Så jag fortsätter kalla på dig Hel.
Hel. Hel. Hel. Hel som i helig. Hel som i hela. Hel som i helhet.
Hel.
(Från 2022-09-24)
Drömmer du om att leva i en mer kärleksfull värld? Varmt välkommen! Mitt namn är Emma Sofia Malmsten. Jag hjälper dig att hitta hem till kärleken i ditt hjärta och vandra kärlekens väg, så att vi tillsammans kan skapa en skönare värld där vi lever i harmoni med oss själva, varandra och jorden. Jag erbjuder bland annat healing, trumning och kanaliserad vägledning från gudinnan, det djupa kärleksmedvetande vi alla har i hjärtat. Jag arbetar både på distans och i Hälsohuset i Alnarp i härliga Alnarpsparken mellan Malmö och Lund. Jag har även skrivit två böcker, Ett brev från gudinnan och Kärlekens väg med Maria Magdalena.