Déjà vu

Kanske har du haft en déjà vu-upplevelse någon gång? Kanske har du kommit till en ny plats, men i hjärtat känt att du har varit där förut? Kanske väckte platsen minnen i dig?

Så var det för mig på Kreta för flera år sedan. Jag blev vägledd till en gammal tempelplats där. Så fort jag satte min fot på marken började minnen välla upp inom mig. När jag slöt mina ögon kunde jag se hur jag och mina systrar stod där i ring. Hur vi bad till gudinnan – till gudinnan inom oss och till gudinnan som strömmar genom allt. Jag mindes hur vi sjöng och dansade, mediterade och helade. Hur vi vördade moder jord. Hur vi tittade ut över bergen, precis som jag gjorde den dagen. Jag kände hur gudinnekraften strömmade in i mig. Väckte mig till liv på djupet.

Den dagen förstod jag inte vidden av min upplevelse. När jag nu ser tillbaka till denna dag kan jag se hur åren sedan dess har handlat om att hitta hem till den prästinna jag var där på Kreta för länge, länge sedan. Den prästinna jag varit i många tider och i många dimensioner. Den jag är. Min gåva. Min roll i det spel som är livet.

Jag kan nu se hur de minnen som väcktes till liv återspeglas i så mycket av det jag gör idag. I gudinnecirklarna och gudinnesessionerna. I mitt skrivande. I den jag är.

Vi kommer inte till jorden som oskrivna blad. Vi har alla gåvor inom oss. All kunskap vi har samlat på oss genom liven har vi inom oss. Allt vi behöver göra är att väcka minnena till liv, och vara den vi är.

Det är så vi helar jorden. Det är så vi helar varandra. Det är så vi helar oss själva. Nu och i oändligheten.