polariteterna

Himmel och jord. Ljus och mörker. Den eviga dansen mellan polariteterna, för att än mer hitta hem till enheten. Balansen. Harmonin.

Den senaste tiden har jag ägnat mig åt att vara i djup ceremoni med gudinnan. I ensamhet, och tillsammans med andra prästinnor runt jorden. Rest djupt, djupt, djupt in i mörket, och funnit så många guldpärlor där.

Det är så mycket fokus på ljus, inte minst inom det andliga, men mörker är lika viktigt. Inte mörker som i något dåligt, utan just som i mörker. Mörker blir bara farligt när vi vägrar omfamna det. När vi ser mörker som farligt, det är då vi skapar monster i skuggorna, istället för att finna guldpärlorna som finns där.

Med åren har jag mer och mer börjat älska mörker. Vandra i den mörka skogen. Vila i mossan. Gå barfota i gyttjan. Simma i det mörka vattnet. Drömma mig in i natthimlen. Sjunka djupt in i den gudomliga livmodern. Utforska månblodets mysterium. Utforska det osynliga, det okända, det främmande. Och varenda gång slutar det med att jag faller än djupare in i kärleken.

Ja, vi behöver både ljus och mörker. Vi är både ljus och mörker. Ju djupare in i mörkret vi vågar röra oss, ju starkare blir även ljuset. De hänger ihop. Är ett.

Det är när vi bejakar hela oss som vi kan vara den vi är. Fullt ut. I himmelen så och på jorden.

(Från 2020-11-18)