Att gråta i gudinnans famn

”Alla mäns innersta längtan är att gråta i gudinnans famn.” Denna mening bubblade upp inom mig gång på gång i förra veckan. Jag hade svårt att ta in den först, men ju mer den mognat i mig, ju mer förstår jag hur sann den är. Alla män bär en djup sorg i sitt hjärta över den förödelse vårt patriarkala system skapat i moder jord och i alla hennes invånare. Våra patriarkala religioner som dyrkar en allsmäktig fader i himmelen, och förtrycker moder jord och det feminina. Vårt patriarkala samhälle som försöker hitta vetenskapliga förklaringar till allt, men aldrig kommer att nå hela sanningen så länge det bortser från livets helighet.

Mina tankar går till några av de djupt andliga män jag mött längs min väg. Nästan varenda en av dem har gått igenom ofantliga livskriser. Kriser som gjort att alla murar rämnat. De har gråtit, gråtit, gråtit. Djupt inne i sitt hjärta hittade de hem.

För jordens allra flesta män finns sorgen ännu så djupt inbäddad i hjärtat att de inte ens känner av den. Inte ens tror att den finns där. Men det gör den. Som en gåva som väntar på att få tas emot med öppna armar. I kärlek. Djupt inom dem finns en längtan efter att få hållas om av den villkorslösa kärleken. Bli förlåten. Få lämna alla sorger bakom sig, vända alla invanda mönster ryggen, och börja om på nytt.

Det är tack vare några av er män som jag skriver denna text. Dagarna innan meningen ovan kom till mig skrev några av er meddelanden till mig. Tackade mig för det arbete jag gör med det gudomligt feminina och med moder jord. Tackade mig för att jag gör det viktiga arbete som ni själva inte kan göra – för att ni är män. Ja, det var svårt för mig att smälta det sista, men sakta har jag börjat ta in det.

Vi kvinnor är en bro mellan himmel och jord. Vår kvinnliga kropp gör det möjligt för gudomliga själar att födas till jorden. Män saknar denna gåva, och det har skapat ett sår i manligheten, ett sår som är grunden till vårt patriarkala system. Vår gåva att kunna föda barn har genom åren gett oss kvinnor en naturlig relation till det gudomliga och till moder jord. En relation som det patriarkala systemet så effektivt nästan tagit helt död på. En relation som nu åter vaknar upp i mig och i många, många tusen kvinnor över hela vår jord.

Vi som fött barn vet så väl att våra nyfödda söner har lika mycket närhetsbehov som våra nyfödda döttrar. De gråter samma tårar och de har samma leenden. Våra söner törstar lika mycket efter kärlek och ömhet som våra döttrar. Så länge de är i vår famn kan vi ge dem det. Men med tiden ska de ut i vår värld. I vårt patriarkala samhälle. Ett samhälle som är ohållbart på så många sätt, för oss alla. Ett samhälle där kvinnokroppen ena stunden är ett åtråvärt sexuellt objekt och i andra stunden är syndig. Ett samhälle där pojkar och män inte får gråta, inte får visa sig svaga. Vi är alla ett offer för detta system.

Det är tid att sluta fred mellan det feminina och det maskulina, mellan kvinnor och män. Mellan oss alla, inom oss alla. Det är tid att börja om. Ni män fick mig att förstå på djupet att mitt arbete även helar er. Hjälper er att hitta hem till det gudomliga och till moder jord. Ni påminde mig om att mitt arbete helar oss alla.

Detta arbete delar jag med tusentals och åter tusentals kvinnor och män runt vår vackra jord. Jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta. Tillsammans skapar vi ett samhälle där vi alla får vara oss själva. Där vi alla får ha de kläder vi vill. Där vi alla får vara stolta över våra kroppar. Där vi alla får skina. Där vi alla får visa våra gåvor. Där vi alla får skratta tills vi får kramp, och gråta från djupet av vårt hjärta. Där vi alla är älskade. Ett samhälle där vi tar hand om moder jord och alla hennes invånare. Ett samhälle där vi alla är vinnare.