Älskade månen

Månen. Älskade månen. Så länge jag kan minnas har jag fascinerats av henne. I alla hennes former och skepnader, men att stå i fullmånens sken är alltid underbart magiskt. Hon har en så stor del i min resa med att mer och mer hitta hem till det gudomligt feminina. Hon har hjälpt mig på fler sätt än det går att beskriva med ord. Hennes själ är så vis, så vis. Hennes kraft så stark. Hennes kärlek så stor. Mångudinnan.

Den senaste tiden har min kontakt med henne fördjupats än mer. Hon hjälper mig mer och mer i mitt arbete, och inte minst i min vardag. Nu i veckan beskrev hon sig själv som ett kärleksklot som snurrar runt jorden, och är här för att hjälpa oss. Hur hon väcker upp kärleken i oss mer och mer när vi lever i djup kontakt med henne. Hur hon drar upp våra nerträngda känslor till ytan, så att vi kan gråta ut dem, och än mer hitta hem till kärleken i vårt hjärta. Hon helar oss. Vårt vackra kärleksklot.

Vid torsdagens fullmåne blev jag vägledd till att göra ett ljusarbete med henne, och än mer förena henne med moder jord och med oss. Hon visade mig hur patriarkatet gjort allt de kan för att kapa vårt band till henne, för det var från henne många kvinnor hämtade sin kraft för länge sedan. När de levde i djup kontakt med månen och sin måncykel. När kvinnorna samlades i månhyddor när de blödde. När de då var i djup kontakt med sitt hjärta, sin livmoder, och sin inre gudinna. När de då lyssnade till den djupa visdomen i sitt inre, och drömde fram världen på nytt.

Ja, jag förstår varför patriarkatet gjorde allt för att kapa av bandet mellan månen och oss. Utan vår djupa kontakt med henne blir vi vilsna. Våra nertryckta känslor kokar över och skapar konflikter mellan oss. Vi glömmer bort att vi har en kraft inom oss som kan försätta berg. Att vi har livets djupaste visdom inom oss. Att vi alla är kärlek. Ja, det var ett enkelt sätt för dem att få kontroll över oss.

Men tiden är kommen nu. Det är tid för oss att hitta hem igen. Att återskapa det som patriarkatet raserade. Att återknyta kontakten med månen, moder jord, vår inre gudinna, vårt hjärta, våra känslor, våra tårar, vår måncykel, vår livmoder, vår heliga sexualitet… Och med varandra. På djupet. Att leva såsom vi en gång gjorde. Då när vi levde i fred och frid med varandra och moder jord. Innan patriarkatet fick oss att glömma bort vem vi är, och varför vi är här.

Idag är det tre år sedan jag kom ut för gott ur den andliga garderoben, låste dörren och kastade bort nyckeln. Berättade offentligt att jag blivit vägledd till att starta eget och börja arbeta med min livsuppgift som mer och mer handlar om att väcka upp det gudomligt feminina på jorden igen. Vilken berg- och dalbana det varit. Inte så mycket själva arbetet i sig, det har jag gjort i så många tider och på så många platser, men att göra det just här, just nu. Där så få människor förstår vad jag gör. Där så många blir triggade av det jag gör. Ofta ignorerar de bara mitt arbete, men ibland går de till attack eller fryser ut mig. Så många tårar jag gråtit över detta, men jag känner att jag mer och mer får följa det råd som min kloka man gav mig redan då för tre år sedan – att jag inte ska låta dem dra in mig i sina spel och konflikter. Det tar alldeles för mycket tid och kraft från mig, och hjälper varken dem eller mig.

Och ärligt talat… Om vi inte levt i ett patriarkat, så hade det jag gör varit det mest naturliga som finns. Som att andas. Då hade människor inte blivit så triggade av det jag gör.

Nej, det är systemet vi lever i som behöver förändras. I grunden. På alla plan. Inom oss. Utom oss. Mellan oss. Vi kan alla hjälpas åt på denna resa. På vårt sätt. Med våra gåvor. Var och en av oss. Jag gör det jag blir vägledd att göra, och du gör det du blir vägledd att göra. Tillsammans förändrar vi världen. Ett hjärta i taget.

(Från 2019-12-14)