Många av mina barns vänner har en sak gemensamt, de har utomeuropeisk bakgrund. Antingen kom de hit när de var yngre, eller så har deras föräldrar, morföräldrar eller farföräldrar invandrat till Sverige.
Och mitt hjärta gråter för den utveckling jag ser i vårt land. Hur vi mer om mer stänger våra hjärtan för ”dom”. Hur avgrunden blir djupare och djupare. Segregationen större och större. Och konsekvenserna värre och värre.
Ja, mitt hjärta gråter varenda gång jag hör alla rasistiska utfall från fler och fler av våra partier. För jag ser hur alla dessa uttalanden skadar mina barns vänner, och alla andra barn och ungdomar som har utomeuropeisk bakgrund. Hur dessa uttalanden skadar deras liv nu, och hur dessa uttalanden kommer att skada deras liv i framtiden. Hur dessa fina barn och ungdomar gång på gång får höra allt som är fel med ”dom”. Hur ”hårdare tag” ska lösa problemen med ”dom”. Hur ”dom” uppmuntras ”återvandra” till länder de inte längre minns, eller ens har varit i.
Ja, mitt hjärta gråter för alla rasistiska utfall från våra partier, men mitt hjärta gråter ännu mer över hur många i vårt vackra land som är villiga att ge sin röst till dessa partier. Att rösta på partier som bara kommer att skapa djupare och djupare klyftor i vårt samhälle. Än mer skilja på ”vi” och ”dom”. Och ja, öka gängkriminaliteten, för det blir följden av ett ökat utanförskap. Eller som en förortsmamma sa, att när samhället stänger dörren för deras barn, då står gängens dörr alltid öppen.
Ja, jag förstår, det är mycket lättare att skylla problemen på ”dom”, och inte på oss. Men så länge vi inte vågar konfrontera rasismen kommer vi aldrig kunna lösa våra problem. Rasismen som är så djupt förankrad i den svenska folksjälen. Som gör att vi flyttar från områden när ”dom” blir för många. Som gör att vi flyttar våra barn från skolor när ”dom” blir för många. Som gör att vi sorterar bort jobbansökningar från ”dom”. Som gör att vi sorterar bort bostadsansökningar från ”dom”. Som gör att vi blundar för alla privilegier vi har, och som ”dom” saknar. Och så vidare. Och kanske rasismens allra lömskaste uttryck, ”färgblindheten”. Hur vi ”inte ser färg”, och därmed också blundar för den rasism ”dom” möter varenda dag.
Ja, det är tid för oss att våga konfrontera rasismen i oss själva, i varandra och i vårt samhälle. Våga möta det obekväma, och inte vända oss bort. Våga lyssna till dem som utsätts för rasismen. Våga ta diskussioner med dem som gör rasistiska uttalanden. Våga se alla barn och ungdomar som våra barn och ungdomar. Och det är tid för oss att ge våra röster till de politiker som också vågar vandra denna väg.
Ja, jag drömmer om ett samhälle som värderar mina barn och deras vänner lika mycket, och som ger dem samma möjligheter. Så är det inte idag, men så kan det bli en dag. Det är upp till oss. Det är vårt val.
(Från 2022-08-18)