Ta av din rustning

Ta av dig din rustning. Det är ord som kommit till mig gång på gång de senaste åren. Att det är tid för oss alla att ta av oss vår rustning.

Så det har jag gjort, lager efter lager efter lager. Men det är inte lätt, inte minst då fler och fler gör tvärtom. Upprustar. Förstärker sin rustning. På alla plan. På alla sätt.

Och jag förstår varför. För vår rustning skyddar oss. Skyddar oss mot all galenskap som pågår runt omkring oss. På så många plan. På så många sätt. Ja, jag förstår varför så många håller så hårt i sin rustning.

För när vi tar av oss vår rustning, lager efter lager efter lager, då blir vi sårbara. Oerhört sårbara. På alla plan. På alla sätt. Ja, det är inte lätt. Tvärtom.

Men det är nödvändigt.

Varför?

För vår rustning må ha skyddat oss, men det gör den inte länge till. Vår rustning är den som fört mänskligheten till ruinens brant, ja rent av jorden till ruinens brant. Framför allt den del av rustningen som jag kallar den vita rustningen.

Den vita rustningen som vi som är vita föds in i. Som blir en del av oss. Vare sig vi valt det eller inte. Vare sig vi vill det eller inte. Så finns den där. Djupt invävd i oss på alla plan. På alla sätt. Utan att vi är medvetna om den.

Och när vi vandrar fram här på jorden i vår vita rustning, då ser vi inte allt och alla vi trampar på längs vår väg. Naturen, djuren, resten av mänskligheten. Vår vita rustning gör att vi inte ser, inte hör, inte känner all den skada vi orsakar varje steg vi tar längs vår väg. Vi må ha goda intentioner, men det spelar ingen roll, inte så länge vi har den vita rustningen på oss.

Den vita rustningen som skapades av vita människor som ansåg att vi står högre än naturen, djuren och resten av mänskligheten. Som såg hela världen som ett smörgåsbord där vi har rätt att plocka till oss vitt och brett, för vår egen vinnings skull. Utan hänsyn till vilka konsekvenser det får för alla andra.

Och så har det fortsatt i århundraden nu. Med oehörda konsekvenser för naturen, djuren och resten av mänskligheten. Och ja, även för oss själva, för om vi vandrar vidare i den vita rustningen gräver vi inte bara alla andra barns gravar, utan även våra egna barns gravar. Och det räcker nu. Nu.

Hur tar vi då av oss vår vita rustning?

Ja, det är inte lätt. För det första måste vi omlära vår historia. Den historia vi fått lära oss är skriven av människor i den vita rustningen, men syftet att bevara den världsordning som människor i den vita rustningen har skapat. Det är tid för oss att lära oss vår sanna historia istället, och inte minst lära oss om all galenskap som människor i den vita rustningen åsamkat naturen, djuren och resten av mänskligheten genom århundraden. Att verkligen ta in det på djupet, och våga ser hur djupt vår historia påverkar hur livet på jorden ser ut i våra dagar. På alla plan. På alla sätt. Och det gör ont att se. Olidligt ont. Men vi behöver ta in det på djupet, för vår vita rustning börjar inte skälva i sömmarna förrän vårt hjärta brister på djupet.

Och så behöver vi lyssna. Lyssna, lyssna, lyssna till de människor vi trampar på när vi vandrar fram i vår vita rustning. Ja, vi behöver lyssna på djupet till de som är offer för oss i vår vita rustning. De vi trampar på varje dag, vare sig vi valt det eller inte, vare sig vi vill det eller inte. Vi behöver på djupet lyssna till dem och på djupet ta in deras ord om all den skada vi åsamkat dem och fortsätter att åsamka dem varje dag. Och ju djupare vi tar in deras ord, ju djupare brister vårt hjärta, och ju mer skälver sömmarna i vår vita rustning.

Ja, att ta av rustningen är en resa djupt, djupt, djupt ner i känslorna. Ner i de känslor vi annars försöker undvika. Djupt, djupt, djupt ner i skammen, skulden, sorgen, frustrationen, ilskan. Det gör ont. Ofantligt ont. Men det gör inte i närheten så ont i oss som det gör i de människor som vi trampar på varje dag.

Ja, om vi på djupet vill skapa en bättre värld, då räcker det inte att ”tänka positivt”, ”sprida ljus och kärlek”, ”väcka den feminina kraften” eller ”höja vibrationen”, för den vita rustningen sitter där den sitter i alla fall, och fortsätter åsamka skada. Det har jag fått se alltför många gånger. Nej, att ta av vår rustning är ett hårt arbete, och ett nödvändigt arbete. Ett arbete som inte har några genvägar.

Men det är vägen framåt. Till en rättvis värld. En hållbar värld. En kärleksfull värld. En värld där alla är lika mycket värda. Alla.

Alla. Alla. Alla.

(Från 2022-06-14)