Försoningens väg

De senaste veckorna har jag varit på en djup resa. Djupt, djupt ner i mina förmödrars och förfäders historia. Djupt, djupt ner. Sett vad de såg, hört vad de hörde, känt vad de kände.

För nu i vår har de kallat på mig så djupt. Våga känn kriget Emma, våga känn kriget. Dessa ord har de viskat djupt inom mig, högre och högre och högre. Och till slut vågade jag känna kriget. Det krig som mina förmödrar och förfäder genomlevde tre hundra år innan jag föddes. Det krig som finns i mitt blod. Det krig som finns i marken jag vandrar på än idag.

Visst hade jag hört talas om detta krig, visst hade jag gjort det. Och visst hade vi läst om det i skolan, visst hade vi det. Men vi fick lära oss vinnarnas historia, och mina förmödrar och förfäder tillhörde inte vinnarna. De tillhörde förlorarna.

Det var de som fick genomlida kriget med alla dess oerhörda konsekvenser. Plundrandet, dödandet, svältandet, brännandet. Hur allt motstånd skoningslöst slogs ner med tortyr, mord och nedbränning av hela bygder.

Varför detta krig? För att ett annat land hade bestämt sig för att de skulle äga marken under mina förmödrars och förfäders fötter, trots att de varit en del av ett annat land i mer än sex hundra år.

Vem var dessa grymma erövrare? Svenskarna.

Ja, mina förmödrar och förfäder bodde här i Skåne, och var sedan många generationer danskar.

De senaste veckorna har jag blivit vägledd till plats efter plats, i den yttre världen och i den inre världen. Sett kriget, hört kriget, känt kriget, och alla dess oerhörda konsekvenser. Inte minst den påtvingade försvenskning som pågick i många år efter kriget.

Och gång på gång har jag under dessa veckor blivit vägledd till att hålla ceremonier på olika platser. Som här på bilden, vid ån som svenskarna tidigt en vintermorgon vandrade över för att överrumpla danskarna. Det ledde till ett oerhört blodigt slag vid den stad där jag nu bor. Som svensk, inte minst på grund av detta slag.

Ceremonierna har haft teman som frid och fred, förlåtelse och försoning. Och de har förändrat något djupt inom mig. Inte minst har de förändrat min syn på så mycket som händer på jorden i vår tid. Fått mig att på djupet förstå att vi måste försonas med vår historia för att kunna skapa en ljusare framtid. För att kunna skapa varaktig fred behöver vi först försonas med krigen som finns i vårt blod och i marken vi lever på. På alla plan.

Vi står vid ett stort vägskäl i mänsklighetens historia. Ska vi stiga in i ännu ett världskrig, eller ska vi välja försoningens väg? Det är upp till oss. Men en sak vet jag, att gå med i en ohelig allians med andra länder som inte heller har försonats med sin del i krigen, det är inte lösningen. Tvärtom. Det är en del av problemet.

Jag väljer att vara en del av lösningen. Jag väljer att vandra försoningens väg, hur smärtsam den än kan vara ibland. För det är den. Det är ingen lätt väg, men den är vägen framåt om vi vill lämna över en fredligare värld till kommande generationer. Och det vill jag.

Så jag fortsätter vandra. Steg efter steg efter steg. På försoningens väg.

(Från 2022-05-16)