Upplyst av solens strålar. Uppfylld av moder jords kärleksfulla kraft. Badandes i förundran över livet.
Igår blev jag vägledd till att skapa en ceremoni vid vårdagjämningen. En ceremoni för frid, fred och kärlek för jorden och alla hennes varelser och varande. Och jorden och hennes varelser och varande var så närvarande vid ceremonin. Som vid inkallningen, när jag blickade uppåt och kallade in himmelen. Just då flög en stor rovfågel förbi rakt ovanför mig, snuddandes vid trädtopparna. Magiskt. Livet var med mig, så närvarande.
Och ceremonin fyllde mig med hopp. Ja hopp, hur galen vår värld än ser ut på ytan. För under lång tid har det talats om den tid vi lever i nu. Hur allt som inte är grundat i kärleken kommer upp till ytan, så att vi kan välja om. Skapa en ny värld.
Ja, det gör ont att se all galenskap, men då påminner jag mig om att all galenskap har funnits här i tusentals år. Det är bara vi som har vänt bort blicken och vägrat se. Nu har galenskapen kommit närmare oss, och vi tvingas se. Det går inte längre att vända bort blicken, det går inte längre att vägra se. Vi kan välja att skrika, fäkta och skylla på andra, eller så kan vi vända blicken inåt. Våga se hur galenskapen spelas ut genom oss. För det gör den i oss alla. På så många plan. Och det är när vi vågar se det som vi kan förändra. Vara den förändring vi vill se i världen. Ja, det är när vi vågar släppa taget om allt där vi inte står i kärlek, och mer och mer öppna vårt hjärta för kärleken. Det är då vi kan vara den förändring som vår värld såväl behöver. Och för var och en av oss går denna väg, ju enklare blir den för andra att vandra. Vi trampar upp vägen.
Jag är tacksam för alla år jag nu vandrat kärlekens väg. Hur tufft det än har varit. För nu ser jag med kärlekens ögon, och jag ser livet i jorden och alla hennes varelser och varande. Men vägen är inte slut här, den fortsätter i oändligheten. Djupare och djupare in i kärleken.
Kärleken i mig ser kärleken i dig.
(Från 2022-03-21)