Gudinnan är för mig den rena kärleken. Men hon hymlar inte, hon mesar inte, hon döljer inte. Nej, hon leder oss till att bränna bort allt inom oss där vi inte fullt ut står i kärlek. Det är en resa med blod, svett och tårar. En resa som bara går djupare och djupare. Och hon leder oss till att göra samma resa i vårt yttre värld. Säga de obekväma sanningarna. Spräcka illusioner. Sluta spela enligt vårt samhälles spelregler.
Kära gudinnan. Du som finns i himmelen, i jorden, i våra hjärtan. Du som förenar oss alla. Du som är ett med livet och kärleken. Raderna här ovanför skrev jag för två år sedan. Kanske var de en form av sammanfattning över den resa du då väglett mig på under tolv års tid. En resa som var som en berg- och dalbana på så många plan, där jag ständigt fick ifrågasätta allt, och sjunka djupare och djupare och djupare in i hjärtat. Där du är. Där kärleken är. Den oändliga kärleken.
Då hade jag ingen aning om vad som väntade mig framöver. Två år då jag gång på gång färdats djupt in i mänsklighetens mörkaste mörker. Gång på gång fått se de fasansfulla följderna av skapandet av ”vi” och ”dom”. Gång på gång fått möta de mardrömmar som blir verklighet när vi inte lever djupt förankrade i dig, i kärleken.
Jag behövde de tolv åren av förberedelser för att klara av den resa jag gjort de senaste två åren, det ser jag nu. Utan dem hade jag kanske också gått in i alla de teorier som spridits i så många kretsar, eller fokuserat på ”ljus och kärlek” utan att vara så djupt förankrad i dig, i kärleken. Ja, kanske hade jag gjort det, jag vet inte.
Men en sak vet jag. Hur ont dessa år än har gjort, så är jag så oerhört tacksam för den resa du tagit mig på. För den har fått mig att öppna mitt hjärta och öppna mina ögon på djupet. Så att jag kan känna med ditt hjärta och se med dina ögon. Inte längre blunda.
Det krig som nu utspelas på så många plan, det har på djupet fått mig att förstå hur denna resa har förändrat mig. På djupet. Hur jag nu kan se från så många perspektiv samtidigt, precis som du gör. Du ser allas lidande. På alla plan. På alla sidor. För du finns i oss alla, och när vi lever i djup förening med dig så känner vi för alla. Mitt hjärta brinner och mitt hjärta blöder för alla orättvisor som kommit upp i ljuset i och med detta krig. Alla ”vi” och ”dom” på så många plan. Så många vita pratar om hur detta krig skapat enighet, men jag ser också de avgrundsdjup detta krig blottat mellan människor på så många plan. Vilka vi ser som ”vi” och vilka vi ser som ”dom”, det syns tydligare än på länge.
Men kanske, kanske, kanske kan detta krig få fler att se. Jag vet inte. Kanske, kanske, kanske kan detta krig få fler vita att öppna sina hjärtan för andra människor, även för de som inte är vita. Så att vi inte längre låter andra människor på flykt frysa ihjäl bakom taggtråd eller drunkna i havet. Så att vi inte längre tittar bort när andra barn blir bombade och beskjutna. Så att vi inte längre blundar för barnen som svälter ihjäl i Jemen. Ja, jag hoppas. Hoppas, hoppas, hoppas. Men jag vet inte.
Men gudinnan. Jag är tacksam, så oerhört tacksam för den resa du tagit mig på. För jag ser nu med öppna ögon, och mitt hjärta brinner med din låga. Och kanske kan mitt arbete hjälpa andra människor. Hjälpa dem att än mer se med dina ögon, och än mer känna med ditt hjärta. För aldrig tidigare har jag så tydligt känt att kärlekens väg är vägen framåt. Steg efter steg efter steg, djupare och djupare och djupare in i hjärtat. In i dig. In i kärleken. Den oändliga kärleken. Där vi alla är ett. Förenade i dig.
Kärleken i mig ser kärleken i dig.
(Från 2022-03-15)