På återbesök

De senaste veckorna har vi återigen haft besök av den kända sjukan, precis som så många andra. Det har ibland känts lite smått ironiskt att vi första gången hade sjukan samtidigt som samhället stängde ner för snart två år sedan, och nu igen samtidigt som samhället öppnades upp. Det var minst sagt två olika upplevelser. Inte minst då sjukan förra gången var som en skenande berg- och dalbana, och denna gång så mycket lugnare.

Jag har många gånger tänkt på hur mina upplevelser de senaste två åren har färgats av att jag blev så sjuk så tidigt. Då när vi visste så lite om denna sjuka. Det var minst sagt skrämmande att somna på kvällarna med bröstsmärtor och andningsproblem, och inte veta om jag skulle vakna igen. Och det besked jag fick av vården var ”åk in om du får blåa läppar”. Som om jag hade någon aning om vilken färg jag hade på läpparna i smärtan och feberyran. Ja, det var verkligen en upplevelse som drog upp mina djupaste rädslor till ytan. På alla plan.

Och samtidigt fylldes flödena på sociala medier av alla möjliga tvärsäkra teorier. Om att sjukan inte finns, om att den är mild för alla som är friska sedan tidigare, om vad som hjälper mot sjukan, och jag vet inte allt. Teorier som delades och påhejades av tusentals människor, men som inte alls stämde överens med mina och många andras egna upplevelser.

Ja, det var sex minst sagt turbulenta veckor. Men jag kan också se att mina upplevelser då gjort att jag inte gått så djupt in i den polarisering som splittrat vår samhälle dessa två år. Det blev så tydligt för mig att det inte är svart eller vitt. Att det finns så oändligt många perspektiv på allting, och att vi så lätt missar andra perspektiv om vi biter oss fast i vårt eget. Och vi behöver kunna se på livet från flera perspektiv samtidigt.

Och det är något med denna sjuka som går djupt in i mig. Skakar om. Krackelerar mitt hjärta. Får mig att se på livet med nya ögonen. Med djupare perspektiv.

Ett perspektiv som jag önskar att vi pratat mer om är våra privilegier. Både när jag var sjuk och alla månader jag efteråt levde med skadade lungor, då blev det uppenbart för mig hur många privilegier vi har. Vi hade ändå mat på bordet, rinnande och rent vatten, värme, en skön säng att krypa ner i. Min familj gick inte under av sjukan, även om det var tufft emellanåt.

Värre har det varit för så många marginaliserade grupper som inte har våra privilegier. De har blivit hårdare drabbade av sjukan, och även av alla följder som kommit på grund av den. Precis som de alltid blir hårdare drabbade av allting. Med katastrofala konsekvenser på alla plan. Och vi andra har så ofta vänt bort blicken.

Många gånger har jag tänkt på de ord som kom till mig när jag blev sjuk förra gången. Om att denna sjuka skapar mycket lidande, men att den på sikt kan förhindra så oerhört mycket mer lidande om vi tar till oss dess lärdomar. Och jag önskar så djupt att vi gör just detta. Vågar se alla skuggsidor som under dessa år kommit upp i ljuset överallt. Vågar lära av dem. Och vågar välja om. Välja att skapa en värld som bygger på medmänsklighet. Välja att skapa en värld där vi alla lever i både trygghet och frihet. Varenda en. Ja, vi är oerhört långt därifrån, men vi kommer dit om vi vill. Ett steg i taget. Ett hjärta i taget.

Ja, sjukan krackelerade mitt hjärta, men det är jag tacksam för idag. För den fick mig att se på världen med kärlekens ögon. De ögon det är tid för oss alla att se med.

Kärleken i mig ser kärleken i dig.

(Från 2022-02-17)