Vår enorma skuggsida

Våra skuggsidor. De sidor vi inte vill se, de sidor vi inte vågar se, de sidor vi gör allt för att slippa möta. Men där i mörkret, där växer de. Blir större och större. Förvandlas till monster, och till slut tar de över vårt liv helt och hållet.

I Sverige har vi en enorm kollektiv skuggsida. En sida vi inte vill se. En sida vi inte vågar se. En sida vi gör allt för att slippa möta. Men det hjälper inte. För den växer. Blir större och större. Och den har förvandlats till ett monster som mer och mer tar över vårt samhälle. På alla plan.

Vad är det för kollektiv skuggsida jag pratar om? Rasismen.

Jag har länge känt ett kall att utforska denna skuggsida. I år var det inte längre ett kall, utan ett hjärtskärande illvrål. Jag kom till en punkt när jag inte längre kunde blunda för de fruktansvärda tragedier vi alla medverkar till när vi blundar för denna skuggsida.

Så tidigare i år dök jag djupt, djupt in i denna skuggsida. Mötte rasismen på djupet. Såg den i vitögat. Och ja, det var smärtsamt. Oerhört smärtsamt. Jag såg hur djupt rasismen är ingrodd i oss alla. Överallt. Hur hela grunden i vårt samhälle är byggd på rasismen. Hur vi bokstavligt talat lever på förtryck av andra människor. Rasismen är pelaren i vårt samhällsbygge. En pelare vi vägrar att se.

Och visst är det fascinerande. Att det mest fruktansvärda vi kan kalla våra medmänniskor, det är rasist. Även när rasismen väller ur någons mun, så är det närmast en dödssynd att kalla personen för rasist. För vi svenskar, vi är goda människor. Det har vi ju fått lära oss. Eller hur det nu var, och är.

Så nu i höst gjorde jag ännu en djupdykning. Djupt, djupt in i rasismens historia i Sverige. Bland annat har en bok hjälpt mig längs vägen, Historiens vita fläckar – Om rasismens rötter i Sverige (av Maria Ripenberg). En bok jag varmt rekommenderar till dig som vill förstå varför situationen i vårt land är som den är i vår tid. Det är en historiebok, men för mig blev den mycket djupare än så. Den blev som en portal till en inre resa. En resa som inte minst tog med mig till Sveriges djupa medverkan i den transatlantiska slavhandeln och koloniseringen.

Med bokens hjälp känns det som om jag har besökt svenska slavfort och handelsstationer i Afrika, rest över Atlanten med svenska slavskepp, besökt svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien, besökt kolonin Nya Sverige i Delaware, upplevt hur vi svenskar medverkade vid den minst sagt våldsamma koloniseringen av Kongo. Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare. Ja, vi var inte lika framgångsrika som en del av de andra europeiska kolonialmakterna, men intentionen och passionen fanns där, och vi behandlade varken slavar eller urbefolkningar mer humant än de andra kolonialmakterna, även om vi gärna vill tro det. Och inte att förglömma, så var det svenska järnet av stor betydelse under denna period, både som betalmedel för slavar och för att bokstavligt talat kedja fast dem. Och när vi inte lyckades så väl med koloniseringen i andra världsdelar, då koloniserade vi samernas land istället, och det gör vi än i våra dagar.

Inte heller att förglömma är att vår egen landsfader Carl von Linnés idéer om olika folkgrupper och deras egenskaper – som blev grunden för rasbiologin – använts runt jorden för att berättiga förtryck, tortyr och mord av miljontals människor. Ja, rasismen är djupt förankrad i oss. På alla plan. Under många år var det till och med fint att vara nationalist, att se oss svenskar som ett högre stående folkslag. Renrasiga. Aj. Det stod till och med i våra läroböcker fram till 1950-talet.

Och nästa år är det hundra år sedan Rasbiologiska institutet grundades i Uppsala. Djupt förankrat i riksdagen. Ja, aj, så djupt rotad var rasismen i vårt land. Och vi vet alla vad rasbiologin ledde till några år senare.

Efter andra världskriget kunde vi inte längre blunda för de tragiska följderna av rasismen. Så vi skrev om vår historia. Bokstavligt talat. Tog bort rasismen från våra läroböcker, och skapade bilden av ett humanitärt land. Eller försökte, rättare sagt. För att bygga nytt på sumpig mark, det fungerar inte. Lukten pyser upp. Hela tiden. Och till slut rasar bygget. Så som det gör i vår tid.

När jag nu ser hur det ena politiska partiet efter det andra öppet sprider rasism – utan att kalla det rasism – då blir det så tydligt hur historien upprepar sig. För det gör den, om vi inte lär oss av vår historia.

Ja, om vi inte försonas med vår historia, då upprepar vi den. Om och om igen. Om och om igen. Om och om igen. Och ja, vi kan välja att fortsätta upprepa vår historia. Fortsätta skapa fruktansvärda tragedier. Ja, det kan vi göra.

Eller. Så väljer vi en annan väg. Lär av vår historia. Försonas med vår historia. Vågar se hur vår välfärd bokstavligt talat är byggd av andra människors blod. Vågar se hur rasismen till stor del har skapat de enorma integrationsproblem vi har i vårt samhälle. Ja, vi behöver våga se för att kunna förändra. På djupet. Även när det gör ont. Vi behöver sluta skylla på varandra, och börja ta ansvar istället.

Och vi kan alla bidra på vårt sätt. Våga se hur våra tankar, ord och handlingar bidrar till att förtrycka andra människor. För det gör de när vi vågar se på djupet. Rasismen finns överallt. I oss alla.

För min egen del har denna resa fått mig att ifrågasätta det mesta, inte minst mitt arbete inom det andliga. Det är så oerhört mycket inom det andliga som trampar på andra människor. Så som när vi säger oss arbeta med att höja vibrationen på jorden, samtidigt som vi använder kristaller som utvunnits under vidriga förhållande, inte sällan av barnarbetare. Det går inte ihop. Det mesta går ärligt talat inte ihop.

Ja, det är ingen enkel resa. Det finns inga färdiga mallar att följa. Men vi kommer dit. Om vi vågar.

För även jag har en dröm. Att mina barn och alla deras vänner ska få växa upp i en värld där de har samma rättigheter och möjligheter, oberoende av hudfärg. Och detsamma önskar jag jordens alla barn.

Och jag vet i hjärtat att denna värld är möjlig. Om vi vågar möta våra skuggor, och vågar välja en ny väg. En väg där alla får vara med. Alla. Alla. Alla.

(Från 2021-10-26)