När knoppar brister

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Karin Boyes dikt har kommit till mig så många gånger den senaste tiden. För visst gör det ont när knoppar brister. När vi tvingas släppa taget om allt det vi trodde vi var, och öppna hjärtat för den vi är.

Vi lever i en tid då alla skuggor syns så tydligt. I vår inre värld, och i vår yttre värld. Skuggor vi ofta inte har varit medvetna om, men som ändå har funnits där. Förgiftat oss själva, förgiftat varandra, förgiftat jorden. Nu är de fullt synliga, för oss alla att se. Och det gör ont att se alla skuggor. På alla plan. Så det är så lätt att vi försöker blunda igen, för att slippa se. Men då visar de sig tydligare, och tydligare, och tydligare. Ger ifrån sig öronbedövande vrål. Så vi tvingas möta dem. På djupet.

Ja, det är inte lätt att möta våra skuggor. Det är inte lätt att möta allt där vi inte står i kärlek. Det är tungt och svårt och sorgligt. Men vi behöver möta våra skuggor, vi behöver hålla om dem, så att vi äntligen kan säga tack och hej. Nu har jag sett dig, men nu väljer jag en annan väg. Hjärtats väg. Kärlekens väg. Vägen hem till den jag är.

Ja, det är när vi vågar möta våra skuggor som vår inre blomma så sakta börjar slå ut. Blad efter blad efter blad. Och för varje blad som slår ut, så vaknar kärleken mer och mer i vårt hjärta. Och när vår blomma mer och mer slår ut, då börjar den sprida en ljuv doft omkring sig. En doft som fler och fler omkring oss känner. En doft som får deras knoppar att kalla på uppmärksamhet. En doft som får deras knoppar att mer och mer brista. En doft som får deras knoppar att slå ut i blom.

Så låt våra blommor slå ut nu. Blomma, efter blomma, efter blomma.

Blomman i mig ser blomman i dig.

(Från 2021-05-25)