Sorgens år

I lördags hade jag ännu en sådan dag. En sådan dag då tårarna bara forsade, forsade, forsade. Tårar av sorg. Min egen sorg, och den kollektiva sorgen. Sorg över allt lidande. Överallt.

Jag fick en fin liknelse till mig. Om hur gråt är som en dusch för vårt inre. Hur gråten renar vårt hjärta på djupet, så att vi ännu djupare hittar hem till kärleken inom oss. När vi trycker ner våra tårar blir det tvärtom. Tårarna täpper igen vårt hjärta, och stoppar upp kärleksflödet inom oss. Stänger vårt hjärta.

Jag har alltid haft nära till mina tårar. Brustit ut i gråt i alla möjliga sammanhang. Så många gånger har jag fått höra från andra att jag ”ska sluta gråta”, men det fungerar inte för mig. Tårarna rinner i alla fall. Och efteråt känns det alltid bättre. Efteråt då jag kan se allting så mycket klarare med kärlekens ögon.

I lördags, när jag satt där vi bergets fot och grät, då kom det till mig så starkt. Att vi lever i sorgens år. Det senaste året har dragit upp så många nya och gamla sår till ytan, både i vår inre värld och i vår yttre värld, och nu behöver vi gråta ut sorgen. Sorgen över allt som varit. Sorgen över allt som är. Vi behöver känna sorgen på djupet. Vi behöver gråta. Vi behöver rena vårt hjärta på djupet. Vi behöver hitta hem till kärleken i djupet av vårt hjärta.

För det är då, bara då, som vi kan skapa en skönare värld. En skönare värld för oss alla. För det spelar ingen roll vilka lagar och regler vi skapar, vad vi tror på, vem vi tror på, vad vi tillber, vem som har rätt och fel. Det spelar ingen roll, så länge vårt hjärta är stängt. För då kommer vi ständigt att hitta nya kryphål, ständigt förhärliga vår egen ståndpunkt, ständigt hitta sätt att skilja på ”vi” och ”dom”. Och därmed fortsätta skapa ännu mer lidande.

Nej, det är bara när vi hittar hem till kärleken i djupet av vårt hjärta. Det är bara då vi kan skapa en skönare värld för oss alla. Alla.

(Från 2021-06-30)