Här står jag i all min prakt

Vissa träd får mig på fall. Jag blir som förälskad. De berör något djupt i mitt hjärta.

I veckan gick jag runt i Alnarpsparken igen. Förundrades över all skönhet. Alla dofter. Och att det går att ha en sån här vacker arbetsplats.

När fullmånen var som mest kraftfull satte jag mig vid ett av mina älsklingsträd, gudinneträdet. Trummade. För månen. För jorden. För livet. För oss.

Efteråt kände jag för att gå till mitt andra älsklingsträd. Jag brukar se det direkt. För det är stort. Gigantiskt. Men nej. Så tittade jag ner, och trädet var fullständigt massakrerat. Nersågat. Rester överallt.

Tårarna steg i mina ögon. Detta underbara träd. Som jag kramat så många gånger. Som jag haft fantastiska meditationsupplevelser med. Som jag hållit cirklar vid. Detta underbara träd som var som ett kärlekspelare i parken, och pulserade ut kärlek vida omkring.

Jag ställde mig på den stora stubben. Trummade ut min sorg. Trummade för att hedra trädet. Tackade för allt det gett under sitt liv här på jorden.

Runt mig flög en fjäril. Satte sig i mitt hår. Satte sig på trädets rester. Värmde mitt hjärta. Jag älskar hur moder jord skickar budbärare till mig när jag behöver det som bäst. Hur hon talar till mig genom dem. Orden som kom gav mig tröst. Acceptans. Mitt i sorgen.

***

Se på mig.
Här står jag i all min prakt.
Det är tid för dig att slå ut dina vingar,
och stå i all din prakt.

Det är så mycket gammalt
som ramlar nu.
Som faller.
Låt det ramla.
Låt det falla.
Det öppnar plats,
för en ny värld att födas.

En värld ni föder fram
från ert hjärta.
Steg för steg.

Bara lyssna till ditt hjärta,
och följ de viskningar
som kommer till dig.
Bara lyssna.
Lyssna.
Lyssna.
Lyssna.

***

Ja, det är så mycket som faller i våra dagar. På alla plan. Den nya världen skapar vi från vårt hjärta. Och ja, det är tid för oss att slå ut våra vingar, och skapa denna värld.

Tack trädet. Tack fjärilen. Tack moder jord. Tack livet. Tack för påminnelsen. Jag älskar er alla. Här och i evigheten.

(Från 2020-05-09)