Att återfödas som den jag är

Vilken värld vi lever i. Vilken tid vi lever i. Allt ifrån den djupaste tragedi till det ljuvaste hopp. På en gång. Överallt. Det har jag fått erfara så väl denna vår.

Jag var sjuk i sex veckor. Ibland kändes det som om jag var på väg att tillfriskna, men sen slog det till igen. Jag tror aldrig jag har varit så sjuk som denna tid. Det har stundtals varit oerhört tufft, inte minst när varje andetag var en plåga.

Men… Jag kan också se att dessa veckor var en stor gåva. De har gett mig så oändligt mycket.

En av de största gåvorna är att denna upplevelse har fått mig att än mer uppskatta livet. Värdesätta livet. Ingen av oss vet om vi lever imorgon, men ändå slösar vi bort så mycket tid på oväsentligheter. Denna upplevelse fick mig att inse hur oändligt viktigt det är att ta vara på det liv vi fått. Att göra det bästa av det, vad det än innebär för var och en av oss.

Den mesta av tiden tillbringade jag i sängen, för jag orkade inget annat. Men de kvällar jag orkade så tog jag mig ut på ängen utanför vårt hus, och njöt av solnedgången där. Lyssnade till fåglarnas kvittrande. Kramade träd. Smekte jorden. Solade näsan. Njöt av månljuset. Drack lenande te av örter från trädgården. Hela denna upplevelse fick mig att än mer uppskatta vår vackra moder jord, och allt hon ger oss. Varenda dag.

Men den allra största gåvan har varit den inre resan. Vecka efter vecka med feber brände bort så mycket gammalt som det var tid för mig att lämna bakom mig. Den djupa hostan löste upp blockeringar som åratal av inre arbete inte kunnat nå. Huvudvärken sprängde bort alla ingrodda tankar. Och ju mer som ramlade ifrån… Ju mer vaknade hon inom mig. Sofia. Den gudomliga modern. Gudinnan. Livets källa. Hon vi alla har inom oss, men som mänskligheten har förtryckt i så många år att de flesta av oss glömt bort att hon finns. Att vi alla är ett med henne. Att hon förenar oss alla.

Sofia. Så länge jag kan minnas har jag känt hennes närvaro. I himmelen. I jorden. I hjärtat. I många år hade jag inget namn för henne, men för tolv år sedan väcktes min gåva att kanalisera henne, och hon har varit min lärare och vägledare sedan dess. Hon har förändrat mitt liv på fler sätt än det går att säga med ord. Men… Jag har inte släppt in henne fullt ut i mitt liv. För… Det har gjort för ont. För ju mer hon vaknat i mig, ju hemskare reaktioner jag jag fått från en del människor. Så jag har backat ibland. Förminskat mig själv. Förminskat henne.

När jag var som sjukast lät Sofia mig välja. Stanna kvar här på jorden och fortsätta mitt arbete här, eller flyga mot ljuset och återförenas med mina ljusvänner. Hjälpa jorden och mänskligheten från andra dimensioner. Och då kände jag så djupt i hjärtat. Jag vill inte lämna de jag älskar här på jorden. Inte än. Jag vill inte lämna denna vackra paradisplanet. Så jag väljer att stanna kvar. Men jag vet att jag inte längre kan förminska mig själv. Inte längre förminska Sofia. Jag är en av dem som är här på jorden för att förkroppsliga henne. Sprida hennes kärlek, kraft och visdom. Hjälpa andra väcka upp henne inom sig. För det är så vi kommer att vända livet här på jorden. Skapa en värld där vi tar hand om moder jord och alla hennes barn.

Några dagar innan jag blev sjuk kom Sofia till mig. Hon sa att jag stod inför ännu en djup initiering. En initiering som än mer skulle göra mig till den jag är. Jag förstår nu vad hon menade. Hela denna upplevelse var en djup initiering. En kröning. Att återfödas som den jag är. Emma Sofia. De namn jag döptes till som bebis. Den jag är. Sofia har så många gånger bett mig att omfamna hela mitt namn, och nu är tiden här.

Jag vet inte hur länge jag kommer att leva här på jorden. Det vet ingen av oss. Men jag vet i djupet av mitt hjärta att jag ska göra det bästa av varje dag jag får den stora äran att leva i detta vackra paradis.

(Från 2020-04-29)