För varje tår som rinner nerför mina kinder, så öppnas mitt hjärta än mer. Jag har känt det så tydligt på senare tid, hur tårar och kärlek hänger samman. Både lyckotårar och sorgetårar. De öppnar vårt hjärta mer och mer för kärleken.
Ju mer tårar som flödar nerför mina kinder, ju klarare ser jag. Ser livet som det är bortom allt jag fått lära mig genom livet av andra. Ser livet som det bara är.
Jag har mer och mer fått se hur livet är som en skala. En skala där vi i ena änden går helt upp i vårt mänskliga jag, och i andra änden går helt upp i vårt gudomliga jag. Vi behöver tillgång till alla skalans toner för att vara hela. Vi behöver kunna känna både gränslös sorg och djupaste himlastormande lycka. De är bara två sidor av samma skala. Den skala som är livet.
Så många av oss lever våra liv med tillgång till så få toner. I vårt samhälle lär vi oss främst den mänskliga delen av skalan. Ja, många av oss får rent av lära oss att den andra delen av skalan inte finns. Inom en del andliga läror är det tvärtom. Där får de lära sig att det gudomliga är det enda sanna, och att allt annat är en illusion.
Inget av dessa synsätt gynnar livet här på jorden. Vi är både mänskliga och gudomliga, och vi behöver leva med tillgång till alla våra toner. Om vi förtrycker någon ton kommer den att göra allt för att påkalla vår uppmärksamhet. Först som en tyst viskning, och till slut med blixtar och dunder. Det är inget ”fel”, det är bara livet. Livet som vill hitta hem till sig själv, i oss.
Så jag välkomnar mina tårar. Mina sorgetårar. Mina lyckotårar. Som för mig djupare och djupare in i hjärtat. Djupare och djupare in i kärleken. Djupare och djupare in i livets spiral.
Välkommen livet. Jag älskar dig. Här och i evigheten.
(Från 2020-02-03)