kärlekspelare

Fullmåne för några timmar sedan. Nu sitter jag här på berget i Billebjer. Mina nakna fötter mot stenarna. Vinden i håret. Och jag reflekterar över det halvår som gått. Ett halvår som förändrat allt. Ett halvår som vänt allt upp och ner.

Och jag börjar mer och mer förstå. Förstå varför jag haft de upplevelser jag haft genom livet. Förstå varför jag fått se de mörka sidorna av allt från skolan, sjukvården och företagsvärlden till politiken, religionerna och andligheten. För jag behövde se. Se hur vilse vi gått. Hur långt vi kommit från den vi är. Se hur det går när vi tappat kontakten med kärleken i vårt hjärta. Med medkänslan. Med omtanken. Med den plats inom oss där vi alla är ett.

Om jag inte fått se vad jag sett så hade jag inte förstått att vi behöver förändra. Förändra allt. Allt. Överallt. Och jag ser hur detta galna halvår har fått fler och fler att också se detta. Reflektera. Fundera. Agera.

Jag har inte skrivit så mycket den senaste tiden. Det har varit så mycket sorg som har behövt läkas. Sorg över fina människor som lämnat jordelivet, och sorg över så mycket annat. Sorg som runnit ut som tårar, tårar, tårar. Och jag behövde landa i mitt hjärta. Ännu djupare. Djupare, djupare, djupare. Långt bortom all polarisering som sprids överallt just nu.

Och det blir mer och mer klart för mig varför jag är här. Att föda fram en ny värld. Med så många andra. Och vad min roll är. Att leva och andas kärlek djupt, djupt i mitt hjärta. Att vara en kärlekspelare här på jorden. Och att hjälpa andra som också vandrar denna väg. Andra som också vill föda fram en ny värld. Det är där jag ska lägga min energi framöver. Inte på det gamla, utan på det nya. Jag är inte här på jorden för att debattera och strida och kämpa. Vi har provat den vägen så många gånger förr. Och den leder bara runt i cirklar. Vi behöver något nytt. Eller snarare något mycket, mycket gammalt. Vi behöver återigen hitta hem till den plats inom oss där vi alla är ett. För då skapar vi en värld där vi ser oss själva i varandra. Då låter vi inte barn drunkna i Medelhavet. Då skövlar vi inte våra urskogar. Då förtrycker vi inte de som är annorlunda.

Jag har inte alla svaren. Och det är ok. Kanske är det just det vi behöver inse. Att vi inte har alla svaren. Att vi inte vet bäst. För det är då vi verkligen kan lyssna, lyssna, lyssna. Till varandra. Till vårt hjärta. Och skapa en ny värld därifrån. Tillsammans. Steg för steg för steg.

(Från 2020-09-03)