Att stiga in i vårt ljus

Att stiga in i vårt ljus. Att våga sprida vårt ljus här på jorden. En sån resa. Så många rädslor som kommer upp längs vägen. Jag vet så väl. På senare tid har jag mer och mer fått till mig visioner från mitt inre om vad jag är här på jorden för att göra. Det är lite ovant för mig. Gudinnan i mitt inre brukar vägleda mig steg för steg, men sällan visa mig helheten. Målet.

Men när jag ser tillbaka… Andliga människor jag mött längs vägen har gång på gång visat mig min framtid. Nu i efterhand förstår jag att jag behövde höra det från andra för att steg för steg ta in sanningen i mig. Hade jag bara fått orden från mitt inre hade jag trott att jag börjat bli knäpp…

Den här tavlan såg jag på en konstrunda för snart tio år sedan. Jag blev handlöst förälskad i den, men jag köpte den inte eftersom jag tänkte att den inte var min mans stil… Efteråt kunde jag inte sluta tänka på den. Snäll som min man är så åkte han och köpte den. När han kom hem med tavlan sa han att konstnären ville prata med mig. Jag träffade henne flera år senare, och då berättade hon att motivet bara kommit till henne, kanaliserat till den som tavlan var ämnad för. Det var därför hon ville träffa mig.

Nu när jag ser på tavlan kan jag se hur kvinnan symboliserar den resa jag gjort sedan dess… Hur kvinnan står med rötterna djupt förankrade i moder jord. Hur hon har huvudet bland stjärnorna. Månen i ena handen, och solen i den andra. Hur hon förenar himmel och jord. Balanserar ljus och mörker. Står i sin kraft. Hon är gudinnan. Numera hänger tavlan i det rum jag har mina sessioner i, och varenda själ som delar min väg fastnar framför tavlan… Kanske väcker hon något i dig.

Första dagen på min första andliga kurs fick läraren en vision till sig. Om hur jag står med en duva i mina händer, och med en oändlig rad med människor framför mig. Varken hon eller jag förstod visionen då. Först flera år senare fick jag reda på att duvan symboliserar det gudomligt feminina, gudinnan. Numera hjälper jag andra människor hitta hem till henne…

En annan andlig lärare skrämde nästan slag på mig ett par år senare. Han stod framför oss alla, och riktade sig rakt mot mig. Han sa att jag är andlig lärare och healer, att jag är här på jorden för att sprida det gudomlig feminina. Han sa att han brukar säga till människor att ta det långsamt, men att det är tid för mig att springa. Att jag har så mycket att uträtta här på jorden att det är dags att sätta igång NU. Han sa att jag har så mycket kraft i mig att det strålar om mig, men att jag gör allt för att dölja mitt ljus för att passa in i min omgivning. Han sa att jag måste våga lita på min kraft och släppa fram den, och strunta i vad andra människor säger.

Men gjorde jag som han sa? Nej… Jag fortsatte dölja mitt ljus i många år efter det… Efterhand har jag vågat visa mitt ljus mer och mer, men än i dag har jag en som en sjal över mig som jag inte riktigt vågat ta av. Men jag vet att det är dags nu… Dags för mig att fullt ut stiga in i mitt ljus. Dags för mig att fullt ut sprida mitt ljus här på jorden.

Nu speglar vi oss i fullmånens sken. Nu flyger vi.

(Från 2018-11-23)