Vi är här för att hjälpa varandra

Det är så mycket som bubblat upp inom mig på senare tid. Gåvor som väcks. Insikter som faller på plats. Gamla vänskapsband som återknyts. Det är inte alltid lätt att hänga med i allt som händer. Ibland känner jag mig som en trasa som kastas hit och dit i vinden, och ibland som ett träd som står med rötterna långt nere i myllan. Och allt är ok. Allt är som det ska. Det är min väg. En väg jag delar med många av er.

Under min senaste gudinnecirkel fick jag under en meditation till mig att vi skulle fråga vårt hjärta vad vi behöver släppa för att ännu mer kunna stå i vår fulla kraft. Mitt svar kom snabbt – min önskan om att vara normal… Denna insikt har väckt mycket i mig sedan dess. Djupt inom mig finns fortfarande en önskan om att passa in och att vara som andra. Det är en önskan jag delar med många andra. Samtidigt är det som så att ju längre jag vandrar på min väg, ju mindre passar jag in i mallen.

Det har nu gått många år sedan jag gång på gång fick höra att jag kommit hit till jorden för att sprida det gudomligt feminina. Det var en sak att höra det, och en helt annan sak att verkligen vandra denna väg. Med en ateistisk uppfostran är det en utmaning att börja utforska världar vi fått lära oss inte finns. Jag har gång på gång fått omvärdera allt jag tror på. Min livssyn har förändrats om och om igen. Varje gång jag tror att nu är det lugnt, nu står jag stadigt, så kommer det en ny våg. Jag faller djupare och djupare in i livets visdom, i kärlekens källa, i den oändliga kraften. Och än idag är det ibland en utmaning för mig att i vårt sekulariserade samhälle våga förmedla vägledning från källan i vårt innersta, från Maria Magdalena, från Moder Maria, från änglar… Det kräver mod. Mycket mod. Ändå har jag fortsatt att vandra denna väg sedan dess. Den väg som är min. Jag har gång på gång påmints om att mod inte handlar om avsaknad av rädsla, utan om att fortsätta vandra framåt ändå. Det har jag gjort. Utmaning efter utmaning… Längs den krokiga och brokiga väg som är min.

Jag är inte ensam om att vandra den väg jag gör. Jag och mina själsvänner planerade vår gemensamma resa långt innan jag kom hit till jorden. En del av av mina själsvänner finns i andra dimensioner och hjälper oss därifrån, men vi är många, många som kom hit till jorden tillsammans. Vi spred ut oss över hela jorden, i alla länder, i stora metropoler och i de mest avlägsna trakter. Vi kom hit till jorden för att tillsammans hjälpa mänskligheten att hitta hem till den vi alla är innerst inne. Källan. Livet. Kärleken. Gud. Gudinnan. Universum. Vilket ord du använder spelar ingen roll. Vi kom hit tillsammans för att hjälpa mänskligheten hitta hem till kraften, kärleken och visdomen vi alla har inom oss. Många av er som läser detta tillhör också denna grupp. En del av er vet redan om det, en del av er vet inte om det än – men er själ vet.

Vare sig du är en del av denna grupp eller inte, har det i modern tid här på jorden aldrig funnits en större möjlighet att hitta hem till den vi alla är innerst inne. Denna uppgift är en av de viktigaste på jorden just nu. Varför då? Jo, för att mänskligheten har fört livet här på jorden till vägens ände. Det är dags att vakna, eller så tar livet här på jorden slut såsom vi känner till det. Vi kan hålla på och dividera om skatter och miljömål och flyktingpolitik, men så länge vi låter vårt ego styra kommer vi aldrig att lösa konflikterna och motsättningarna här på jorden. Vi behöver vakna upp till att vi alla innerst inne är ett, att vi alla är själar som innerst inne har samma källa inom oss. När vi verkligen förstår detta i hjärtat – då finns det inte längre någon anledning att bråka om skatter och miljömål och flyktingpolitik. Vi lever alla på denna jord tillsammans. Det fungerar inte längre att roffa åt sig på någon annans bekostnad. Om vi fortsätter med detta beteende kommer vi alla i slutändan att bli förlorare.

Vi är alla unika varelser med våra unika vägar och våra unika gåvor. Det är när vi går vår unika väg som vi lyser som starkast, och det är när vi lyser som starkast som vi drar till oss de människor vi kommit hit för att möta. De människor vi kommit hit för att hjälpa, och de människor som kommit hit för att hjälpa oss. Vi är alla här för att hjälpa varandra.

För att verkligen öppna upp oss för våra gåvor måste vi släppa vår önskan om att vara ”normal”. Vad är det att vara ”normal” egentligen? Även innan jag började öppna upp för mina gåvor fick jag höra vad som var ”fel” med mig – framför allt min känslighet och min tysthet. Ja, oj, vad jag skämdes över dessa egenskaper. Men när jag väl började öppna upp mig för mina gåvor insåg jag att just min känslighet och min tysthet var nödvändiga för att öppna upp för mina gåvor – ja, de är rent av mina gåvor. Jag behöver min känslighet för att känna livskraften som strömmar genom allt. Jag behöver min känslighet när jag förmedlar healing. Jag behöver min tysthet för att höra livet viska till mig. Jag behöver min tysthet när jag kanaliserar vägledning för att hjälpa andra människor på deras väg här på jorden.

Det var inget ”fel” eller ”onormalt” med mina egenskaper. Detsamma gäller dig. Du har precis de egenskaper du behöver för leva det liv som just du kommit hit för att leva. Du kom inte hit för att passa in. Du kom inte hit för att vara ”normal”. Du kom inte hit för att göra vad andra människor säger till dig att göra. Du kom hit för att vara DU. För att sprida ditt ljus. Din kärlek. Din visdom. Din kraft.

Detta för mig in på ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och som även kommit upp flera gånger under de vägledningar jag kanaliserar till andra. De nya barnen. De barn som väller in över vår jord just nu. Barn som har kvar sin kontakt med källan när de kommer till jorden. Barn som sprider livsvisdom omkring sig. Barn som är så fulla med energi att det spritter om dem. Barn som går in i sig själva för att lyssna till viskningar från andra dimensioner. Barn som lever med en fot i vår värld och med en fot i andra världar. Barn som på så många sätt inte passar in i det samhälle vi byggt upp. Vi är alldeles för snabba att sätta diagnoser på dem och ge dem mediciner för att få dem att passa in i den fyrkantiga låda som är vårt samhälle. Men, och här är ett stort men – de kommer inte till jorden för att passa in i vår fyrkantiga låda. De kommer hit för att smälla ut alla väggarna och öppna upp för ett nytt sätt att leva. Ett liv där vi lever i harmoni med allt levande och med vår fina moder jord. Ett liv där vi lyssnar till livets viskningar och låter livet levas genom oss. Dessa barn är vårt ljus. Vårt hopp. Vår framtid. Om jag får ha en önskan är det denna – sträck ut din hand till dessa barn och omfamna dem. Berätta för dem att de är fantastiska. Att de är underbara. Att de är perfekta precis som de är. Att de behövs.

Du behövs. Jag behövs. Vi behövs. Mänskligheten behöver oss. Jorden behöver oss. Nu går vi.